På grund av, eller tack vare, eller helt enkelt för att mitt liv formats på det sättet saknar jag en del annan erfarenhet. Det är inget jag sörjer, men saknar lite ibland. Och jag har ganska dåligt självförtroende inom vissa områden. Nu har jag dock utmanat mig sjäv big times och börjar få riktig resfeber. För det är just resa jag ska göra snart. Själv.
Imorgon åker jag på egen hand till England och mina kära. För att mysa, avlasta, leka, busa, prata och pussas. Det ska bli så fantastiskt att få träffa dom alla igen, och snutta på nyfödd bebis.
Det är ju dock en annan bebis som jag inte kommer kunna snutta på...min egen. Och det känns jättetufft just nu. I 20 månader har hon antingen bott i min mage och uppfyllt min tanke eller upptagit hela mitt liv med sin underbara närvaro. Vi har aldrig sovit borta från varandra. Och nu blir det fyra hela dagar och fyra nätter på en gång. Oroar mig för att hon ska känna sig övergiven av mig och för att hon ska visa det när jag kommer tillbaka. Jag vet ju att hon kommer ha det hur bra som helst men just nu känner jag att jag vill ta med henne och hävda bestämt på flygplatserna att jag visst bokat biljett för henne också. Men det går inte. Då skulle jag bidra istället för att avhjälpa det eventuella småbarnskaoset i England.
Det är jättebra för mig det här, på alla sätt och vis. Jag kommer komma stark och full av nytt självförtroende ur denna resa. Joel har laddat sin iPod med en reseblandning till mig, jag har köpt nötter och marabou frukt och mandel, köpt presenter till mina älskade syskonbarn mm. Nu ska jag packa och få ihop allt. 05:00 ringer klockan.
Wish me luck!
/Mamma på vift
