Jag har inte vant mig än, efter alla dessa gravida, barnafödande, ammande år som passerat. Varje gång blir det som en smärre chock:
Det börjar med två dagar av obeskrivlig irritation/deppighet/trötthet. Joel är störande, alla har konstiga åsikter, barnen är så gnälliga och ingen tycker om mig. Varför finns jag? Vem är jag och snyft, snyft, snyft. Blemmor och märklig hud bidrar inte till att göra saken bättre.
Sedan kommer svullnaden: vad hände med min kropp? Allt dallrar, inget passar och personen i spegeln ler inte åt mig om jag säger så. Jag har nog gått upp 10 kg de senaste dagarna, och allt jag vill är att äta sötsaker.
Sedan kommer den, chocken. Jag är kvinna och en cykel har nått sitt slut. Lingonveckan startar och jag blir alltid så tacksam till en början, innan värken sätter i. Allt får sin naturliga förklaring. Men jag fattar inte, varför kan det aldrig landa i mig nästa månad vid samma tid. Varför glömmer jag alltid bort vad det är som komma skall?
Idag fick jag mig en tankeställare, Milly är så pass stor nu, och hon iakttar sin mamma slänga klädesplagg efter klädesplagg på golvet, stå och sura framför spegeln, gråta en skvätt mot pappa Joels axel, gå iväg som en säck potatis. Hjälp! Jag vill inte för livet bli en sådan mamma som för över en massa dåligt självförtroende och märkliga ideal till mina barn. Tror jag ska göra en stor fet markering i kalendern tills nästa månad. För Millys skull. Min vackra lilla Milly, som kommer att se ut som en dröm genom acne, mensmage och fett hår. Precis som min mamma säkert tycker om mig. Och jag har inte ETT ENDA minne av att min mamma ojat sig framför spegeln, bytt en massa kläder eller gråtit för att hon inte känt sig fin inför mig när jag var liten. Så tänker jag också bli. Milly kommer stöta på så mycket av detta utanför hemmets trygga väggar ändå. Jag kan gråta i Joels halsveck på kvällarna istället.
I söndagsskolan fick vi lära oss en hemskt fin ramsa idag. Enkel och bra så att ni alla kan lära er den. Jag är jag (peka på dig själv med båda tummarna) och jag är bra (slå ut med båda händerna)
Noch einmal: Jag är jag. Och jag är bra.
Ps. Och ni vet det där med att "barn gör inte som man säger, de gör som man gör". Det stämmer. Ds