Det bidde ingen stringhylla...

...men det bidde nånting VÄLDIGT liknande. Välkommen till köket fina hylla, som vi väntat på dig! Hoppas du ska trivas bra hos oss!

5 saker jag vill berätta

Idag sov båda barnen 19.10 och jag känner hur kraften återvänder efter bara...30 minuters ensamhet. Tack Gud för att du hörde mina desperata, smått vansinniga rop.

När jag kom hem låg en iPhone på köksbordet med presentsnöre runt. Hurra! Fick den i julklapp, men då var den trasig (Det är Joels bättre begagnade iPhone 3G som flyttat nedåt i telefonhierarkin) Nu hade han lämnat in den för lagning, tömt den och installerat nåt (?) som jag behöver på min dator. Trodde inte jag kunde bli så glad för en telefon, men det blev jag!

Jag gjorde american breakfast till middag åt mig och ungarna, tjocka feta pannkakor, lönnsirap, bacon och äggröra. Oupps. Vi drack mjölk till åtminstone.

Jag har bokat in min första träff med en klient. Vi på termin 5 kvalitetssäkrar psykologmottagningens terapiarbete den här terminen, kollar så att arbetet överlag ger god frukt. Det innebär att vi gör intervjuer med klienter som befinner sig före samt efter terapi. Det känns ungefär hur bra som helst.

Nu ska jag ringa min lillasyster som ska bjuda ner mig till Stockholm.

Tjipp!

E

Yokohama

Det finns nog inget så tärande som att under dygnets 24 timmar inte ha en enda som bara är för mig. Ifred. Så har det varit nu ett par dygn och jag känner hur galenskapen kryper under skinnet. På rikt. Jag kliver upp, går i skolan, hämtar barnen (är själv med dom eftermiddag/kväll för Joel har kvällsskiftet). Julian fullkomligen vägrar att sova, han somnar in vid 22 och jag stupar i säng. Jag sover, men inte ens då är jag ifred utan är uppe och tröstar och har ungar i sängen. Väckarklockan ringer, jag går till skolan, hämtar barn...osv.

Just nu vill jag sätta mig på första bästa flyg SJÄLV till Yokohama, eller Azorerna, eller Sibirien.

GUD, HJÄLP MIG, JAG MÅSTE FÅ HÄMTA KRAFT!

E

Vem behöver IKSU?

Att dra två barn (ca 26 kg) på bob uppför berghemsbacken är bra mycket mer jobbigt och givande i träningsväg än många dyra IKSU-pass. Att ha barn överhuvudtaget är mitt bästa träningstips. Man kånkar och drar och springer och hoppar och leker sig i form (ok, det kanske krävs liiiite mer aktiv träning, iaf om man ska kunna fika och det måste man ibland!) Hur som, många gratis träningspass bjudes på en vecka.

På Berghem rättade vi till våra pager (ehm...), duschade och blev bjudna på pannkakor av storasyster J. Tack! Vet ni förresten att jag ska bli moster!? Det är ju så alldeles makalöst fantastiskt. I maj ser tösabiten dagens ljus, åh som vi längtar!

Har någon hört talas om ifall det finns någon kurs i basic barn-klippningsteknik? Om det inte finns, borde det ordnas, för oj vad man kan spara tusenlappar! Ska tipsa nåt sånt därnt studieförbund med matlagningskurser, salsa, scrapbook och allt vad det är.

E

PS.

Prins J har bestämt sig för att sluta med napp. Det är ofrivilligt från både hans och vår sida. Han har utvecklat ett mycket märkligt förhållande till sina nappar. Utsortering började för mycket längesen. Han började föredra och kräva ett visst märke, sedan dissade han fel material på själva sugdelen och slutligen dissade han alla nappar förutom dom han "sugit in". Det har varit på nivån: pojken sover, vi ger honom en ny napp av samma märke, samma material, han suger tre sug i sömnen sedan tar han fram sin lilla hand under täcket och kastar ut skiten genom spjälorna, allt medan han fortfarande sover. Vi parerade länge med fyra, sen var det plötsligt bara två kvar, sedan några månader har vi bara haft en enda livsviktig gammal sliten napp kvar. Den har dragits fram och tillbaka till dagis osv och för några dagar sedan hände det oundvikliga, den försvann.

Så helgen har bestått i en hel del puffande i rumpan, nynnande, gosande, sjungande, sova bredvid mamma och pappa, nattvak och spring, spring, spring av små underbara barnfötter. Pust. Hur som går det betydligt mycket lättare än med syrrans dylika process, och vi försöker se det från den ljusa sidan, vi slipper ju detta om ett år då han förmodligen tagit det ännu hårdare.

Det som slog mig idag är att jag snart inte har någon bebis längre. Till sommaren ryker blöjorna och sen är det mest bara det att han är kort och väldigt mjuk som skiljer honom från den övriga vuxna befolkningen. Huvva!

DS.

Godafton

Så lider den här "Kalle bakom-helgen" mot sitt slut. Jag har nästan sytt ett par vårgardiner, Joel har köpt en rutig kudde på Åhléns, barnen har fått nya pager och min polkagrisamaryllis håller på att slå ut igen. Saker som vi inte gjort är t.ex. att städa, spackla och måla hyllor och ge kontoret en riktig makeover samt hälsat på vår släkt och gått på 90årskalas. Just nu är Joel och prins J och handlar till vårt gapande tomma kylskåp. Jag och fröken M har spelat memory, lagat prins J:s parkeringshus och fotat oss i Photo Booth. Adjö

En sorglig dag

Det är så sorgligt här idag. Den välpackade väskan står i hallen, de nyinköpta målarböckerna och leksaksryggsäckarna likaså. Matsäcken står i kylen och den ska vi äta till frukost. Lägenheten ser ut som ett kaos och vittnar om hur vi slet som djur igår för att hinna med allt. Historien slutar med att jag tillslut, kring 23 lyckas söva min besvikna 3åring, min överspeedade 2åring och en ännu mer besviken, ledsen, och arg make.

Det är inte så ofta som Joel blir rikigt arg. Under våra nio år tillsammans kan jag bara komma på att det är jag själv, barnen, Glocal Net och nu SJ som "lyckats" med det. Det osade här hemma när han satt i telefon med dom i ca 40 minuter utan vidare utdelning.

När vi fick höra om tågolyckan som inträffade i måndags gick vi direkt in på hemsidan för att se om Joel och barnens resa var påverkad. I ett trafikmeddelande stod det att tågresorna var opåverkade, och hur jag än klickade mig vidare fanns ingen annan information. Så icket ont anandes trodde vi att allt var som det var sagt. Men nej, strax innan avfärd igår upptäckte Joel att vårt tåg var inställt.

SJ har haft flera dagar på sig att ordna smidig ersättningstrafik och inte minst, meddela sina kunder om förändringarna. Dom har alla mina kontaktuppgifter, vi har inte mottagit någon som helst information om att det är något problem. Deras "lösning" på problemet var: tåg till Övik som skulle avgå någon gång kring 00:00, därifrån buss till Sundsvall, därifrån tåg till Stockholm och där vänta på antingen tåg eller buss som skulle gå ?. Joel skulle ensam behöva söva och slita upp barnen typ fem-sex gånger under en natt. Det skulle vara snudd på barnmisshandel. Och pappamisshandel också för övrigt.

Dagens ris till SJ_AB eller BAJS om man så vill.

E

Ps. Vi ska givetvis ta oss upp ur dom här tråkigheterna, vi har varit med om värre om man säger så. Joel tar med barnen till badhuset idag, vi ska fika extra mycket, äta extra mycket godis, se på "Bilar" flera gånger om och försöka tagga igång oss hela helgen.

Hemmets vän

Jag har resfeber. Det har jag alltid haft. Mer eller mindre småångest drabbar mig när jag ska lämna hemmets trygga vrå. Hade stora problem med att sova borta ända upp i högstadiet. Tyckte inte alls det var särskilt kul när det började pratas skolresor, hajker och läger. Min sova borta-ångest förstörde mycket sånt för mig i min uppväxt. Nu var det ju ett tag sedan jag kom till bukt med allt det där, men fortfarande får jag resfeber när det är dags att åka iväg någonstans. Som idag till exempel.

En liten detalj i sammanhanget är att jag ju inte ska resa bort. Men barnen ska ju, och Joel, och då känns det ändå som att jag är på resande fot. Jag ska vara själv i tre och ett halvt dygn, fyra nätter. Märkligt är vad det är. Det ska bli jätteskönt att få sovmorgon och att få sova flera nätter utan att behöva springa upp och vyssja, vagga, värma mjölk, trösta eller dela sängen med mer eller mindre folk med mer eller mindre spretande armar och ben och hår som kittlas i näsan. Men mest av allt vill jag inte alls vara själv kvar. Jag vill ha dom där klängande, kladdande, högljudda ungarna kring kjolstyget och somna bredvid den där varma, trygga karln. Det är hemma för mig.

Men när tillfälle ges ska jag försöka njuta av det goda såklart. Lite ungdomsaktiviteter är inplanerade och tusen projekt är på gång såklart, annars skulle ju inte jag vara jag.

/Hemmets vän

Godnatt små kamrater...

...och tack för idag,
nu somnar vi alla så gott.
Guds änglar de vakar i mörkret hos oss
ty därom befallning de fått.
Godnatt Sov gott
Godnatt Sov gott!

Det är inte lätt att vara tulpan i norrland

Älskar tulpaner, dom gör mig så glad! Men inte lever dom särskilt länge inte. Det kan ha något att göra med den mycket korta, men påfrestande resan från butiken in i bilen när det är -23 grader ute. Suck.

E

Ett förnedringens inlägg...

Skar mig med brödkniven då jag försökte skära mig en rejäl skiva av en frusen sista saffranslängd. Sådär lite snopet och förnedrande. Här försöker man smyga lite med sitt gottegrisande och väntar tills Joel kilat ner i studion. Och så kommer han upp efter någon minut för att hämta något och då står man där och bölar med papper kring pekfingret och en iskall vetelängd på diskbänken. Synden straffar sig själv ibland, helt klart.

Det här lilla inlägget tog mig en himla tid att skriva eftersom jag fortfarande praktiserar pekfingervalsen och nu bara har tillgång till höger pekfinger. Kanske dags att tänka om. Är det förresten bara jag som fortfarande gråter när jag gör illa mig? Folk omkring mig verkar tycka att det är ganska lustigt att gråta p.g.a att man slår skallen i en öppen kökslucka, bränner sig på spisen eller sparkar i en tröskel när man är 25 år. Jag har aldrig kommit på idén att sluta, när kom ni på den? Och hur gjorde ni då?

E

Rättelse

Joel ber mig justera. Han ska åka hemifrån 4.30. Alltså är det senast 4.10 som gäller för väckarklockan.

Man blir ju matt alltså.

E

Söndagsbabbel

Söndag kväll och vi har varit på landet och pussats och haft kräftskiva i januari med fina, fina kompisar. Och precis som varje gång vi är på landet så längtar vi ut ur stan. Till tystnaden, lugnet, till ett eget hus, till en annan lunk för barnen och oss. Och som alltid tänker vi -Skulle det passa oss? Är vi inte lite för mycket stadsråttor? Är det ett drömscenario vi målar upp? Och så fortsätter vi fundera eftersom vi ändå inte har möjlighet att köpa hus nu. Skönt ibland, med ofrivillig betänketid.

I morgon kliver jag upp och är en T5:a (termin 5 på psykologprogrammet) Det innebär att jag gjort halva min utbildning till sommaren. Jag ska försöka att vara lite mer stolt över mig själv. Impad rent av. Vilket hästjobb jag gör, arma, duktiga kvinna! Joel kliver upp och är heltidsbusschaufför. Vid 4.30 ringer hans klocka. Arma, duktiga karl! Min ringer ju inte förrän vid 6.30. Då ska jag visserligen väcka och få iväg två sega barn i snökaos på en bob och hinna till frukosten på dagis som jag dessutom glömt meddela att vi kommer till så jag bävar lite...Men ändå, 4.30, hur kul är det en hel vecka?

Blablabla, tror jag går och lägger mig istället.

Kramar E

My man!

Sitter och tittar på Let´s dance (nu var det visst tid till det btw) och jag älskart! Men nu känner jag att det är dags för ett sådant där högst politisk inkorrekt statement (som jag måste göra ibland): Jag skulle ALDRIG gå med på att Joel ställde upp med någon annan kvinna i något liknande program! Alltså dans är så oerhört intimt och sensuellt. I alla fall för mig. Jag skulle sitta i publiken och gråta och skaka tänder när kameran for förbi om han rörde vid någon annan kvinnas mage och lår, för att inte tala om ifall hon rörde vid hans. Skulle förmodligen hoppa upp på scen och lägga av min första raka höger och skapa "galen-svartsjuk-fru-chock-rubriker" i alla kvällstidningar. Nä, han är MIN och jag är HANS. Så kära Let´s dance: besvära eder icke att ringa om ni inte vill ha oss båda tillsammans (åh, hur kul vore inte det!)

/E (ps. om ni klickar på bilden så ser ni ju också mina lite galna lysande ögon...)

Hälsn. hypokondrikern

Funderar på att sätta upp en lapp på dagis

"Snälla, berätta helst INTE för oss när det går magsjuka, svininfluensa, löss eller springmask. Jag menar vad tjyven kan vi göra åt det? Ingenting. Och då lever vi gärna utan vetskapen att herr magsjuka möjligen kan drabba även oss. Tack!"

(Barnen har nymanikerade, nyskrubbade händer som dom just nu använder till att rita bussar på min tenta som jag råkade lämna framme. Och nu ska jag laga kassler.)

E

Barrfritt

Nu har jag städat bort julen, nästan prick allt förutom lite. Alldeles själv har jag kånkat ut gran, dammsugit barr, sorterat, vikt, monterat ner osv. Tog hela kvällen, jag som skulle se Let´s dance och vara ledig. Jaja, allt har sin tid. Och det känns alltid så fräscht att få bort allt. Som en nystart, som -Mot våren liksom! Som Pippi så vist har myntat: Det var trevligt när du kom, men det var ännu trevligare när du gick!

E

Hur jag har tänkt att INTE bli när jag blir stor...

Det här är ju så bra så att Joel och jag nästan kissade på oss i soffan när vi såg det. Och här är en till, pahahaha!

Såhär ser jag ut när jag ska gå till skolan (önskerubrik)

Jaa, såhär ser jag ut när jag ska gå till skolan och leka psykolog. För det ska jag göra idag. Vara familjeterapeut i ett inspelat examinerande rollspel där jag och min grupp valt att utgå från den så kallade Tromsömodellen. Jag ska vara smart, naturlig, avslappnat jobba med en struktur och ställa en massa genomtänkta frågor, fast det får inte märkas.


Japp, jupp. Då kör vi!

E

Kalaskväll

Idag har det kalasats för mig på min stora dag, sisådär en vecka i efterskott. Jag hade lite snabbt fixat till lägenheten och mig själv a la amerikansk diner och bjöd på brunch med enorma mängder amerikanska pannkakor och lönnsirap, bacon, äggröra, toast med philadelphiaost och hallonmarmelad, frukt, kaffe, te, juicer och så till avslutning sushitårta (alltså den, eller de, såg ut som sushi, smakade som tårta tack och lov, faktiskt) Johanna Viberg stod för den såklart. Oj så trevligt det har varit, är så glad för mina fina vänner som var här, och saknar alla dom som var sjuka eller alldeles för långt bort! Tack för att ni vill finnas i mitt liv.

Just nu sker något historiskt, nämligen att jag och Joel firar vår första helg tillsammans som lediga vanliga Svenssons. Förstår ni?? Svimma inte där hemma men han är hemma I MORGON OCKSÅ. Helt galet. Det ska firas såklart.

So long!

E

Dinner is served

Havregrynsgröt till middag, funkar alldeles utmärkt tycker jag. Det är ju FIBERBERIKADE havregryn, och sylten innehåller säkert ett och annat bär, och så var det ju ägg till. Och barnen är nöjda, eller ja, fröken M i alla fall. Som ni märker har jag inte det minsta dåligt samvete för att jag inte lagat ekologisk kycklinggryta med bulgursallad och färsk frukt till efterrätt...

(Äsch, egentligen har jag verkligen inte så dåligt samvete, jag är mest glad för att vi inte är magsjuka, som alla andra nuförtin.)

E

Mitt enda hopp

Bjuder på en av våra bröllopssånger i kväll, har du Spotify är det bara att du klickar på "Only hope" här under. Det här är en sång som återkommer till mig då och då. T.ex. en kväll som denna då allt blev fel och bråkigt och jag tillslut bröt ihop inför mina fina, världsjobbigaste barn. En misslyckande mammas bön:



"Only Hope"

There's a song that's inside of my soul
It's the one that I've tried to write over and over again
I'm awake in the infinite cold
But You sing to me over and over again

So I lay my head back down
And I lift my hands
and pray to be only Yours
I pray to be only Yours
I know now you're my only hope

Sing to me the song of the stars
Of Your galaxy dancing and laughing
and laughing again
When it feels like my dreams are so far
Sing to me of the plans that You have for me over again

And I lay my head back down
And I lift my hands and pray
To be only yours
I pray to be only yours
I know now you're my only hope

I give You my apathy
I'm giving You all of me
I want Your symphony
Singing in all that I am
At the top of my lungs I'm giving it back

E

Lunchpaus

Livet har börjat återgå till vardag. Jag försöker komma in i plugg-mode och plöja två böcker inför inspelning av rollspel samt examination av familjeterapin. Det är det bästa jag läst. Men så är det ju också det jag vill jobba med.

Januari är ju alltid lite av en nystart. Igår började det igen, det nya livet, första dagen gick det rätt bra, idag suger det lite värre i sockertarmen. Annars fyller vi i inkomstredovisningar bakåt i tiden ett halvår, a-kassakort för ungefär samma period osv. Allt sånt där som ligger på hög och hånler åt en.

För att klara av övergången i fas "mamma pluggar heltid, två barn ska till och från dagis i rimliga tider, pappa jobbar heltid, varannan vecka 5-15 varannan 15-23" har vi diktat ihop en detaljerad lista med middagsplanering, vem bäddar, tömmer diskmaskin, vem hämtar, lämnar, tvättar, städar osv. Förhoppningsvis rullar det på av sig självt om ett tag, men tills dess hänger den där så pretantiös och vacker på kylskåpet och finns inte till för att fånga oss, utan för att ge oss lite frihet i alla måsten.

Jag har bokat nattåg (och dagtåg också för den delen) till Joel och ängelungarna. Dom ska få resa ner till Karlstad på 90årskalas i slutet på januari. Åh som jag sett fram emot att vi skulle bila ner ihop. Men jag fick tydliga instruktioner i ett mail att om jag åker måste jag läsa om kursen. Sämsta timing ever med mitt dödsschema. TRÅKIGT. Blir det längsta jag varit ifrån barnen själv, är redan lite ångestfylld. Och spänd för Joels del. Natta två överpeppade ungar i en liggvagn med tre andra. God help him!

Nä, nu är lunchen absolut slut.

E

Resumé 2010, del 2

I Juli njöt vi av en fantastisk sommar. Jag badade mer än på många år och trivdes jättebra på nya jobbet, Joel och barnen var lediga. Vi flyttade ut i mammas och pappas hus på tomtebo och hade nära till sjön och naturen. Jag spolade öronen och magen började krångla. Vi åt en hel del jordgubbar. Jag skrev en föda barn-special till blivande pappor.





I augusti åkte vi på semester sist av alla. Vi var i stugan i Tåsjön, norra värmland och i stugan på Sturkö, blekinge skärgård. På väg upp var vi i Stockholm och försökte bada på samma ställe som i Sunes sommar. Det sket sig men vi kollade iallafall in Carola och Runars gamla hus/mansion. 300 mil i bil blev det. Under semestern började magen braka ihop ordentligt och jag åt penicillin för inflammation i en visdomstand. När vi kom hem började prins J på dagis, på storasysters avdelning (Tack Gud och min stridande personlighet!) Vi blev rejält förkylda och jag hade min första surströmmingsfest. Vi kämpade på för att kunna trivas i vårt hem efter den brutala starten på kapitel Kungsgatan och jag skrev om att bråka bra.




I september började jag skolan, hann gå 3 dagar och sen blev jag jättesjuk. Var inlagd sammanlagt en vecka och utreddes inifrån och ut. Läkarna hade en massa diagnoser på lut, mer eller mindre allvarliga. Vi svävade i en enorm ovisshet. Jag prövade på diverse slangar och nålar lite varstans och överallt. Jag var rädd. Det gick bra. Jag röstade rött och var själv mycket på helgerna, målade små tånaglar, nattade omöjliga barn. Jag blev dunderförkyld och lite bitter, men bara en pyttekort stund.





I oktober var det prins J:s tur att ligga inne på sjukhus igen. Första vändan fick han sy två stygn i pannan, andra vändan andas in adrenalin med mera pga krupp och förkylningsastma. Vi tyckte att det slets och slets i våra hjärtan och vi var så trötta. Fröken M slutade med tutte för andra gången, den här gången gick det bättre men barnen började överlag sova sämre. Hej sömnbrist som körsbäret på glassen. Men det hände såklart roliga saker också, lillasyster kom på överraskningsbesök, Joel släppte en låt, vi åt kräftor och köpte en ny matta. Vi kände oss omringade av kärlek från familj och vänner.




I november målade jag en fondvägg, fick ett jäääättestort köksbord och vi dansade mycket på den nya mattan. Det var mycket bråk på kvällarna, universitetet höll på att ta knäcken på mig och min brors familj var väldigt sjuka.




I december skrev jag en galet svår tenta och fixade det! Vi lekte i snön, hade adventsfest, bakade, lagade mat och åt en himla massa. Jag skrev önskelistor, vi bodde på hotell, gick på julbord, var med i julspel och firade en fantastisk jul med båda våra familjer. Jag skrev om feminism och vi började se fram emot Joels första tillsvidaretjänst, då vi ska få vara hemma tillsammans på helgerna!





Tack Gud, för ännu ett nådens år. Tack för all smärta, all lycka, all kärlek som format oss. Tack för ett nytt år med nya möjligheter. Jag ber om lite mer sömn, lite mindre sjukdom och lite mer tid tillsammans. Ett fridens år! Hur det än varit, hur det än är och blir, TACK för att du är med mig alla dagar,

Love E

Resumé 2010, del 1

Här kommer en premiär för min del, en liten resumé av 2010 utifrån vad jag bloggat om under det gångna året. Kanske är det det faktum att jag fyller 25 år, ett kvarts sekel idag som gör att jag sitter uppe och är nostalgisk. Glad och sorgsen om vartannat när jag ser tillbaka. Enjoy!

I januari fyllde jag 24, vi gjorde ett första misslyckat försök (i tio dygn) att få fröken M att sluta med tutten (som i napp, inte bröst som det tidigare misstagits för) Vi var väldigt sömnlösa, lite sjuka, drack smoothies och barnen hade söta frisyrer, var och en på sitt sätt.




I februari åkte jag på en spontan tur till min lillasyster och hennes man i Stockholm, själv. Packade i en skötväska. Jag var väldigt glad över att lilla Junis låg i sin mammas mage efter många år av längtan, jag var väldigt upprörd över föraktet mot stora familjer Vi var magsjuka och planerade inför min storasysters bröllop och prins J slog sig hela tiden, samt fick luggen klippt.



I mars klippte jag mig kort och gick på syrrans bröllop. Jag var ganska snygg och stylad och gladdes åt min hemmaman och mina barn som älskar varandra så. Jag pluggade så in i norden med hemtentor hit och dit. Sedan blev Prins J jättesjuk. RS-virus, lunginflammation, ambulans, ligga på sjukhus med pappa busschaufför i Hemavan. Livet ödmjukade oss lite. Vi bestämde oss för att flytta 300 meter mot stan och fröken M blev en stortjej, 3 år.






I april firade vi påsk och jag höll på att gå under av hemtentorna. Jag startade en barnkör, snöt ungar, var glad över majblomsförsäljarna och förälskade mig i känslan att komma hem till mina peppade barn.




I maj lekte vi mycket ute i parken. Efter mycket ångest och oro löste det sig med sommarjobb, det jag allra helst ville ha blev mitt. Vi åkte till Karlstad och Joel målade svärföräldrarnas hus. Vi hade magsjuka igen, fröken M hade förkylningsastma, jag anordnade en loppis och vi rensade, packade och var lite flyttvemodiga.




I juni hade vi det tungt. Vi flyttade, renoverade, hade ett uppslitande inbrott, kämpade för att få ha barnen på samma dagisavdelning, Jag inskolades på nya jobbet, jag var ute och sprang mycket och vi var väldigt hjärteslitna. Det hände roliga saker också, av dom är det bara kronprinsessans bröllop som förärats med bild.



Del 2 kommer inom kort, nu måste jag verkligen i säng, tihi, snart kommer dom insjungandes...

E

Gott nytt år 2011!

önskar den alldeles perfekta operfekta familjen Sundholm!



Må ditt år bli ett välsignat år!