Gästbloggare Joline

i dag har vi firat milly på 1 års dan. när vi kom till baks till lägen heten var milly döts tröt. så hon somna derekt. så vi spela spel. i fredags åkte vi pulka.

Det börjar dra ihop sig till kalas!

Nu har jag bjudit mina 4 närmsta Umevänner och familjen på ettårskalas.
Hurra vad kul det ska bli!

/Milly

Spam

Som ni kanske märkt har vi haft endel problem med spam bland kommentarerna. Därför inför vi nu en sån där jobbig ordverifieringsgrejsimoj. Dvs, du måste skriva av de vågiga bokstäver som dyker upp under din kommentar innan du skickar den. Låt nu inte detta hindra er från att kommentera MERA!

Kjamis pyjamis.

Vi önskar eder alla en fröjdefull PÅSK!

Älskade, söta, påfrestande Milly har varit vaken sedan 05:20, och vi med bör kanske tilläggas, sånär som på någon tupplur när den andre har förbarmat sig.

Hursomhelst fick vi iallafall njuta av en riktigt härlig, god påskfrukost tillsammans tack vare Milly. Joel har precis börjat jobba. I vanliga fall skulle jag och Millan sovit så länge det bara gick, men nu var vi ju liks uppe så vi slog på stort med kokta ägg, gröt, te, påskservietter och tända ljus. Mmmmmmysigt! Och innan dess fick jag och Milly gå på påskäggsjakt. Intog den första sötsaken 07:20. Har en känsla av att det kommer bli endel sånt idag...

För övrigt så HOPPAS, HOPPAS, HOPPAS jag att det kommer några påskkärringar till oss idag. Om du är påskkärring och läser detta, kom till oss på krokvägen! Vi blir jätteglada för fula, slarvigt ritade påskbrev och snikna barn med sopsäckar att samla godis i istället för tekannor. Jag menar det verkligen. Det bästa jag vet näst efter busplingare och små halloween-monster är påskkärringar!

När jag och Stina gick påskkärringar sjöng vi alltid "Det var en kyckling som hette gullefjun" ALLA verserna så fort någon öppnade dörren. Värst var det första året vi flyttat till Karlstad och som vanligt gick iväg på skärtorsdagen. INGEN hade något godis hemma och alla klagade på att vi kom på fel dag, där är det ju lördagen som gäller. Här är det lite blandat tror jag.

Idag planeras det för påskmiddag, släkten med flera trevliga bekantskaper kommer hit. Det ska bli ungsbakade laxfiléer, hälften med parmesan/basilika täcke och hälften med cashewnötstäcke. Till efterrätt har Joel gjort en exklusiv cheezecake med vit choklad. Kan inte bli annat än bra.

Ha en välsignad, glad påsk!



Ps. Bjuder på påskbilder från i fjol på Milly, 9 dagar, omgiven av mammas horror-påskpynt (se förra inlägget...)

Ur hjärtats djup

Ett litet allvarligare inlägg, en helt vanlig eftertänksam onsdag.
Imorgon går vi in i påskfirandet. Idag har jag köpt underbart videkisris på torget och pyntat det som jag gillar mest, med ägg och fjädrar som ser ut precis som riktiga vårägg och dunfjädrar. Har köpt minipåskliljor och satt gulliga, duniga minikycklingar i krukan. Bytt till våran fina ljusa vårkappa i köksfönstret. Och så var pyntandet klart. För att den här helgen är speciell. För att hela mänsklighetens framtid hänger på det vi firar den här helgen. Dessutom får vi en chans att fira in våren, som känns allt för avlägsen här just nu. Men när solen tittar fram då känner man våren i luften, snart kommer den till oss, som en efterlängtad vän som kommer på besök en gång varje år. Min absoluta favorittid på året.

Jag påminns om mörka, mörka dagar. Det är ju faktiskt inte bara Milly som blir ett år alldeles snart. En massa mörka dagar och minnen ska också gås igenom och påminnas om. När dessa dagar kom till oss var det mest Joel som bloggade. Någon gång skrev jag ett blogginlägg i sängen som han fick skriva ner på datorn. Orkade mig inte upp. Det gör jätteont att skriva om detta, men det är bearbetande och helande för mig också, att få berätta hur det var. Dessutom kanske någon annan behöver höra. Jag vet inte varför jag leds till att skriva om detta. Det var inte alls min tanke.

När vi kom hem från BB med vår skatt grät jag av lycka, vi lade ner en liten sovande fullkomligt perfekt Milly i alldeles för stor isbjörnsoverall på soffan. Paket hade redan kommit med posten, färska blommor stod på bordet. Vi tackade Gud tillsammans. Ville aldrig vakna upp ur vår familjebubbla, jag var så lycklig.
Vi gick och vilade och jag vaknade av känslan att jag behövde spy, eller var jag bara helt yr i huvudet, febrig eller vad var det? Började känna hur jag tappade greppet om verkligheten och minns att jag tänkte att jag kommer aldrig ut ur badrummet, dom får hämta mig med ambulans. Nu dör jag.
Jag hade helt oväntat drabbats av ångest. Riktig ångest.

Jag gick in i en djup, intensiv förlossningsdepression. Milly var min glädje, min skatt. När hon var hos mig var jag så stolt. Jag hade aldrig några tvivel om mina starka känslor av kärlek för henne, tack och lov. Men jag orkade inte ta hand om henne så mycket i början.
Ingenting blev som jag trott under våra första veckor tillsammans.
När jag trodde att det skulle springa vänner ut och in här hemma blev det istället mamma, pappa och sjukvårdspersonal som sprang ut och in. När jag trodde att jag skulle glida runt på stan med vår snygga barnvagn, stolt som tuppen, kom jag mig knappt upp ur sängen. När jag trodde att jag och Joel skulle prövas genom vaknätter och vem ska byta blöja, prövades vi i eld.
De svartaste dagarna minns jag knappt. Jag minns att jag vaknade upp en morgon och sa till våra änglar (älskade mamma och pappa som vakade, vaggade, bad och skötte om oss och vårt hem) att det känns som om jag varit i helvetet och vänt. Jag minns att jag sa till Joel att somnar jag nu så vaknar jag aldrig mer. Så kändes det. I dödsskuggans dal. Fullkomligt.

Snart började det vända, men amningen blev lidande, jag orkade inte med att amma på heltid. När jag ammade kom alla känslor tillbaks och jag fick ångestkänningar.
Anfallen av ångest blev glesare och glesare. Tack och lov var den intensiva perioden relativt kort. Men det har jag mest förstått genom att kolla i almanackan. Min tidsuppfattning försvann och det känns som att det mörkaste varade i månader. Känningar av ångest har jag kunnat få då och då och kan fortfarande få. Att skriva denna text är jättesvårt. Men jag vill ändå göra det. Joel får se om han tycker att jag kan publicera det för världen eller inte.

Jag går iallafall igenom allt detta nu, sist det påskpyntades i mitt hem var det älskade, kärleksfulla mamma som gick runt och satte upp riktigt horror-påskpynt i hela lägenheten. Fruktansvärt fult var det, men jag var så glad att vi hade lite påsk hemma ändå. Mitt i allt.

Varför detta skulle hända i våra liv och sätta de djupaste spår vet jag inte. Jag kan sörja vår förlust av "vanlig pluttbebistid" och jag kan känna samvetet gnaga för att jag inte orkade med det som förväntas av en mamma, och för det som Joel och min familj fick gå igenom. Men jag vet samtidigt att jag aldrig kunnat påverka det, när det var som mörkast tänkte jag bara på att överleva varje timme, ibland varje minut. Jag kan sörja min egen och Joels oro inför nästa gång vi förhoppningsvis välsignas med ett barn till.
Jag känner tacksamhet för det goda som kommit ur allt detta. En fördjupad relation mellan mig och Joel, mellan oss och mamma och pappa. Livskunskap, visdom, tillit.

Aldrig någonsin har jag kännt att Gud har lämnat mig. Faktum är att jag aldrig kännt hans närvaro så tydligt som när jag mådde som allra sämst. Han var där. Han gjorde mig inte frisk, han lät mig inte slippa som jag bad om. Han tog mig i handen och följde mig längs vägen. Det är det starkaste vittnesbörd jag har.
Och jag tror att han längtar efter att få hålla i din hand också. I påsk firar vi att han dog för att vi skulle kunna få liv. Komma nära honom igen, trots våra snedsteg. Mitt i livet precis som det nu är, vill han gå bredvid oss.
Om jag inte berättade vore jag det största av egon.
Gör mig en tjänst och tänk på honom i påsk, han förtjänar det så mycket.

Herren är min herde,
mig skall intet fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten
där jag finner ro.
Han vederkvicker min själ,
han leder mig på rätta vägar
för sitt namns skull.
Om jag än vandrar
i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont,
ty du är med mig.
Din käpp och stav, de tröstar mig.

Du dukar för mig ett bord
i mina ovänners åsyn.
Du smörjer mitt huvud med olja
och låter min bägare flöda över.
Idel godhet och nåd skall följa mig
i alla mina livsdagar,
och jag skall bo i Herrens hus
evinnerligen.
Ps. 23

Tack för din tid!

/Elina

Hel(ig)dag

Solen strömmar in genom fönstren, underbart väder, äntligen!
Idag vankas det en heldag, kvinnokonferens "bejaka din längtan" för mig, pappa och dotter x3-träff för Joel och Milly, sedan kalas för våra kalasiga kompisar Emma och Ebbe och sist men inte minst, melodifestivalfest hos käraste Johan och Hanna. Tror jag ska lyxa till det och försöka måla naglarna till och med.

Ha en trevlig helg!

Ska vi vardagshjälpa varann?

Nä, nu ska jag skriva en ny matlista. Matlista är en fantastisk uppfinning. Man skriver ett 4 veckors-schema på middagar så att man aldrig står där med näsan långt in i kylskåpet och längtar efter en BigMac. Man kollar bara listan, vet vad som behövs handlas och sen har man allt hemma för veckans matglädje. Men nu är jag döless på vår matlista och ska konstruera en ny. Nu behöver jag ER hjälp, bring your bästa, enkla vardagsrecept on! Så lovar jag att i min tur dela med mig av ett par i kommentardelen.

Denna idé har jag snott av min vän Mikaela som gjorde ett liknande upprop för några månader sedan. Idag fick jag ett recept-kedjemail så det verkar finnas fler som har behov av lite nya idéer. Låtom oss hjälpa varandra kära vardagskämpar!

Så ansträng dig nu i tre minuter och ge mig lite nya vegetariska-, fisk-, kyckling-, pasta-, husmans- och kokkeliokksrecept.

KRAM Elina

Bara så ni vet del 2

Vi ska flytta! Inte särskillt långt visserligen, men det var å andra sidan precis det vi inte ville, flytta långt alltså. Gud har VÄLSIGNAT oss med ett förstahandskontrakt på en stor 4:a, 92 kvm, belägen öst på stan. Två kvarter från kyrkan, max fem minuters gångavstånd till centrum. Milly ska få ett eget rum, vi ska återta natten! Vi har balkong, kontor, 50-tals kök, och en väldig massa luft under vingarna, plats för minst tre-fyra barn till :) Tack för det!

Ta en titt på vår flyttväg

Bara så ni vet

Milly mår bättre hurra, hurra!
Jag har haft intressant utvecklingspsykologi på skolan idag, sitter och ryser av stolthet för att jag nästan är den enda föräldern.
Joel har varit lite sur på mig idag. Det tycker jag nästan är kul, för jag är sur så ofta men aldrig han. Ps. Han är glad nu.
Nu ska vi äta grillad kyckling och sen ska vi åka till tomtebo och överraska/förskräcka dom med vår närvaro.

Så nu vet ni det!

Tjing Tjong.

Min bästis

Man kan inte gifta sig och få barn med vem som helst, för barn går och lägger sig tidigt på kvällen, t.o.m då de är magsjuka. Själv har jag satsat på min bästis. Nu sitter vi och fikar och spelar Phase Ten. Prima liv!

Milly är sjuk

Mitt barn är sjukt. Ont i hela själen gör det. Milly har fått en elak variant av magsjukan och har endast fått behålla några teskedar vätska på ett och ett halvt dygn. Eftersom hon är så liten och varit så oerhört slö idag åkte vi, på sjukvårdsupplysningens inrådan, till akuten. Där har vi suttit ett par timmar, Milly har kollats och vi förhörts om hennes tillstånd. Efter lite rådgivning och medicininköpslista fick vi iaf åka hem igen med vår lilla varma, slöa klump. Hade helst stannat, tycker mer om när någon som kan har koll och ansvaret inte bara vilar tungt på mina axlar.



Vet ni hur man känner sig när ens barn är riktigt sjukt. Liten. Hemskt liten. Och lite dum. Och anklagad. Som om man rår för det på något vis, eller åtminstone kunnat sköta om barnet bättre. Hon kanske inte hade varit så uttröttad av alla kräkningar om jag gett henne vätskeersättning skedvis var 15 minut istället för hemmagjord blåbärssoppa eller vatten i pipmugg lite nu och då...Och inte visste jag att man inte ska ge dom ur flaska och att majsvälling är mycket bättre än fullkornsvälling som rent av ska undvikas vid magsjuka...

Nu har hon iaf inte kräkts på flera timmar så vi hoppas att det har vänt. Det har varit underbart mysigt att få uppleva spädbarnstiden igen. Att hon somnar på ens bröst, lutar sitt lilla huvud mot en och bara ligger och kikar lite för att snart somna igen. Men vi saknar vår spralliga, gnälliga, envisa tjej.

Nya erfarenheter:
*Torkat upp mina första, men säkerligen inte sista "riktiga" spyor.
*Varit ensam med ett väldigt sjukt barn, sprungit upp och ner i tvättstugan, tvättat, tumlat, ut med äckelsopor, diskat nappflaskor, läst i "att leva med barn-böcker", oroat mig, ringt runt mm, allt med en kinkig Milly på höften.
*Inte kunna ge sitt barn något att dricka fast hon skriker av törst, för att hon bara kräks upp allt. Försök säga till en elvamånadersbebis att det är för hennes eget bästa...
*Inte kunna gå hemifrån fast man själv är fullt frisk och supersugen på sociala aktiviteter (missar värsta konserten ikväll på Idun, gå dit ni som kan!).
*Köpt MCdonalds mat till mig och min lika slitna karl via en äkta drive-in. Wow, vad coolt det var!

(Det här med akuten och hela den vetenskapen har jag ju faktiskt varit med om förut, när Milly ramlade från skötbordet, så det kan inte räknas till de nya erfarenheterna.)

Bed gärna en bön för vår lilla prinsessa...

/Elina

Milly GÅR!

Det blir ett tredje inlägg idag, för vet ni vad den här godingen gjort?



HON HAR BÖRJAT GÅ!!!

Efter en delikat paltmiddag a la Sundholms med mormor, morfar och moster Stina på besök hör vi mormor lite smått skamset men alldeles överlyckligt förkunna att Milly minsann tagit tre steg mellan henne och morfar i vardagsrummet. Det ante mig att dom skulle "sno" hennes första steg! Tack och lov ville hon återupprepa succén inför sina föräldrar. Ungen går, fattar ni!? Jag trodde det var månader kvar och så bara briljerar hon. Kan det månne berott på palten?

Igår var vi helt fascinerade för hon började äntligen gå ordentligt med sin lära-gå-vagn som hon avvisat så frekvent. Men tydligen behövde hon bara en kvälls träning med den för att släppa taget. Min lilla tjej...

Jag lovar att lägga upp film så fort hon vill bjussa på det.

Hurra för spatsören!

Resan i bilder

Första minuterna med mina fina syskonbarn, Matteus 2 år och Deborah 2 veckor


Vi har det bra ihop vi två, många pussar fick jag, plus att han kallade mig mamma och grät när jag skulle åka hem, i det stora hela väldigt bra betyg tycker jag :)


Barnvakt


Matteus vill gärna vara med och mysa, speciellt när Deborah ska amma eller sova...


Hur fin får man bli va!?


Pappamys


Ett av de mer lyckade försöken till familjekort, det är ganska svårt ska jag säga er med en busig tvååring som har myror i baken

Åh, vad jag älskar dessa människor!

/E

Resan i ord

Nu är jag hemma igen sedan två dagar. Resan har varit fullkomligt fantastisk! Känner mig så nöjd på alla sätt och vis. Allt jag ville hinna hann jag, och lite därtill. Jag hann t.ex. sitta barnvakt åt båda barnen så att föräldrarna åtminstone fick lufta sig lite i ensamhet, hann leka en hel del med Matteus, passa honom så mor och dotter fick vara ifred och så att resten av familjen fick en härlig sovmorgon, bekanta mig med ljuvliga Deborah och även hjälpa till att sköta henne, jag hann köpa fina presenter till mina älskade, gå på stan, äta Charlottes goda mat, umgås och prata med Josef och Charlotte, se film och melodifestival med myspys på bordet, följa med till deras underbara församling och öva lite engelska, ta en massa kort, läsa ut en bok och tror ni inte jag hann med ett litet minispa också, så att jag var mitt allra fräschaste vid hemkomsten. Inte dåligt för en 4 dagarsresa, inte sant!?

Förutom detta har jag ju faktiskt varit på en inre resa också (precis som Mange i radioprogrammet Mammas nya kille som Joel älskar :) och jag är mycket nöjd med resultatet! Jag kan resa själv, vara borta från Joel och Milly utan att vara ett vrak, vara nära en nyfödd bebis med allt vad förlossningsdepression-flashbacks det innebär utan att bryta ihop mm. För mig är detta stora steg ska ni veta. Inte utan att jag känner mig lite stolt över mig själv.

"Nu längtar jag hem. Och snart är jag på väg. Sitter på flygplatsen och väntar. Saknar min man så mycket, min andra hälft. Och vår dotter, mitt livs gåva och ansvar. Vårt hem. Jag kan klara mig själv, det kan jag faktiskt. Stå på egna ben, bara vara Elina. Ensam med Gud. Men åh vad jag älskar min familj. Utan dom är jag inte längra hel, så är det bara. Och jag är så tacksam för det. Ingenting i världen behöver jag förutom min familj. Kärleken, hemlisarna, myset, vardagen, drömmarna, livet vi delar byter jag inte mot någonting. Jag älskar att vara beroende av dom och jag älskar att dom är beroende av mig. Jag älskar att vi saknar varandra så fort vi inte är tillsammans. Jag älskar att vi tillhör varandra. Tack Gud för att du skapade Joel och Milly till mig. Ingenting annat behöver jag på jorden."

Att få komma hem, till det jag har, det är som grädde på moset. Milly blev överlycklig att se mig igen och det gjorde mig alldeles jätterörd. Joels gröna ögon mötte mina och han har nog seriöst aldrig varit så het (sorry ladies) som nu :)

En liten bonus var att jag fick övernatta, kvällsfika och turbo-catch up:a med min gamla goda vän Sofia i Märsta (Tack Fia!)

Håll ögonen öppna för resan i bilder mina vänner...

Elina (den beresta)