Har som inte riktigt hittat tillbaka till mitt gamla vanliga jag efter den senaste tidens tumult med flytt, inbrott, nytt jobb, dagiskamp mm. Är så tråkigt trött och orkeslös, arg och deppig. Och så hemskt glad ibland, och som vanligt ibland. Men mest slut.
Har tappat inspirationen, inte alldeles, men det mesta av den.
Så jag försöker ta det lugnt, ha tålamod med mig och vänta på att få den tillbaka, inspirationen. Det känns orättvist att det är några andra som berövat mig den, det brukar jag med jämna mellanrum lyckas ganska bra med själv, genom att stressa och köra på med omänskliga krav. Nu var jag så på gång inför sommaren och så PANG, PANG (käftsmäll, käftsmäll) så ligger man där i hopplöshetens dike. Orkar fortfarande kravla mig upp några gånger om dagen, men utgångsläget är tungt just nu.
Så nu måste jag gråta lite vid datorn. Men jag kommer tillbaka, det har jag iaf lärt mig. I'll be back!
E
2010-06-29
2010-06-19
En stor liten dag
bild från expressen.se
Idag smäller det, Victoria får sin "man av folket" och jag ska vara så himla politiskt inkorrekt (iaf om man bor i Ume) och fira detta till tusen! Det blir balklänning, trerätters och kungliga dekorationer framför festligheterna på tv med några andra entusiaster. Egentligen är jag för Sverige som republik, men jag är barnsligt förtjust i kungafamiljen och deras kläder, festligheter osv. Låt mig va bara, jag är helt ofarlig.
Och jag önskar brudparet all lycka och Guds välsignelse, för jag förstår att deras relation är extremt utsatt. Jag hoppas att dom klarar sig från att få sina små eller stora skandaler exploaterade på nätet. Och jag hoppas att dom sätter sin relation före sina arbetsuppgifter. Och jag hoppas att dom får ett fint liv tillsammans.
/Hennes konungsliga majestät konungabarnet af Herren Sebaot Anna Elina Maria Sundholm
2010-06-14
Asgrym
Nu ska det bli jordgubbspremiär och ett avsnitt Kommissarie Winter, vår nya grymma följetong på SVT Play. Det blir den första kvällen på över en månad som vi "inte gör någonting" tillsammans, jag och min man. Vi tar helt enkelt en paus från kaoset, det borde vi nog ha gjort för längesen. Har varit ute och sprungit i kväll, första gången sedan flytten. Och det påminner mig om att jag nog glömt berätta att jag börjat springa. I Karlstad började det. Och så här lycklig (och förskräcklig) såg jag ut när jag lyckades springa Vårruset, ensam, 5 km utan minsta lilla paus. Jag är grym. Bara så ni vet. Asgrym. Och jag vet att jag tjatar men jag är trött också. Astrött. Och jag försöker intala mig att man kan vara det samtidigt.
E
E
2010-06-12
Ett livstecken
Jo, vi lever. Ett lite märkligt liv utan datorer/internet/TV och med en trötthet som inte tycks gå att sova bort. Tumultet efter inbrottet plus en parallell kamp vi kämpar om att få ha barnen på samma avdelning på dagis till hösten tär på vår lilla familj. Sakta men säkert bygger vi upp vårt nya hem. De flesta rum har lampor och gardiner. Vi har upptäckt att kameran också blivit stulen så bildbevis får vi vänta med. Idag river Joel, storebror Josef och en överlycklig fyraårig kusin ned en vägg mellan kök och vardagsrum, kommer bli grymt. Jag och barnen uppehåller oss hos svägerskan Charlotte och Debban. För övrigt premiärspelar Joels band Verkligheten i Sävar ikväll. Jag har börjat inskolas på sommarjobbet och det känns alldeles fantastiskt.
Men trött är jag. Och omtumlad. Nå vansinnigt.
E
Men trött är jag. Och omtumlad. Nå vansinnigt.
E
2010-06-06
Inbrott
Someone has walked through this room
leaving marks from their dirty shoes
Turning everything up side down
Stealing what good they could find...
/J Sundholm
Natten till igår bröt sig någon in i vårt nya hem. I vårt värdsliga allra heligaste. Medan vi sov gott på tomtebo gick dom runt bland våra saker, vet ni hur konstigt det känns? Att bli kränkt. Kränktare. Kränktast. Dom tog bara datorerna, och dom vet inte hur illa dom gjorde oss. Dom kunde ha tagit precis vad som helst annat, dom kunde ha fått plocka på sig hela möblemanget. Men i den ena datorn finns kort på våra barn, och ca ett och ett halvt år tillbaka har vi inte gjort några backups. "Åh, jag orkar inte idag, jag gör det imorgon...till veckan ska jag köpa sådana där dunder-guldskivor och spara allt...Tänk om det börjar brinna, snart måste jag verkligen...jag gör det en annan dag..." Skulden är enorm. Men jag går inte runt och förväntar mig att folk ska bryta sig in hos mig och ta min dator som dom får 500 spänn för. Max. Av mig kunde dom få nästan allt nu. Om jag fick den tillbaka.
Förkrosselse. Förnedring. Panikångest. Skuld. Skam. GUUUUUD!!!
Det finns en lång fortsättning på den här historien. En mirakulös fortsättning. Ett halvt bönesvar. Gårdagen är det sjukaste jag varit med om. Fina storasyster med man kom hem till oss i vår sorg för att bjuda ut oss på middag. Vi går rakt på förövarna som återvänt till kyrkan för att fortsätta/skryta om sin bravad/hämta något de glömt??? Vi konfronterar dom, tar tillbaka Joels dator, ringer polis, dom springer, Joel och A springer efter, polisen kommer, förhör, identifiering, beslagtagning av datorn för fingeravtrycksanalys, skottsäker väst och hund som spårar osv. Det kändes som att vi var med i en Beck-film. Om det inte vore för omständigheterna hade det varit tidernas action-kväll. Men den viktigaste datorn är fortfarande borta. Så vi forsätter att ropa till Gud om en fortsättning på det under han gjort.
Kom ihåg en sak. Det är vilsna barn som gör de flesta sådana här brott. Vilsna, trasiga, drogberoende barn med så trassliga liv att ingen vill nysta upp. Jag fick sådan nöd för killarna. Jag ville välkomna dom tillbaka (!) till vår kyrka (som också fick besök) och till vårt hem.
Vi sov där i natt för första gången, barnen sov på tomtebo. Vi hade en lampa tänd och jag låg tryckt mot Joel. Jag ber till Gud att friden ska återfinna sig om kvällarna. Tryggheten. Just nu rycker jag till när någon knackar på fönstret eller går i trapphuset. Men det ska nog snart bli som vanligt igen. Gud har gjort större saker förut.
Jag vill vädja till alla som har kort på oss/från tillfällen då vi varit med de senaste 2 åren att samla ihop allt och bränna en skiva. Vi behöver hjälp att plocka ihop vår historia i bilder. Och ta er också tid att göra säkerhetskopior på allt som är viktigt för er. Det där "det händer inte oss" finns uppenbarligen inte. Ni som vill, hjälp oss att be för förövarna och för ett mirakel med även den andra datorn.
/E
leaving marks from their dirty shoes
Turning everything up side down
Stealing what good they could find...
/J Sundholm
Natten till igår bröt sig någon in i vårt nya hem. I vårt värdsliga allra heligaste. Medan vi sov gott på tomtebo gick dom runt bland våra saker, vet ni hur konstigt det känns? Att bli kränkt. Kränktare. Kränktast. Dom tog bara datorerna, och dom vet inte hur illa dom gjorde oss. Dom kunde ha tagit precis vad som helst annat, dom kunde ha fått plocka på sig hela möblemanget. Men i den ena datorn finns kort på våra barn, och ca ett och ett halvt år tillbaka har vi inte gjort några backups. "Åh, jag orkar inte idag, jag gör det imorgon...till veckan ska jag köpa sådana där dunder-guldskivor och spara allt...Tänk om det börjar brinna, snart måste jag verkligen...jag gör det en annan dag..." Skulden är enorm. Men jag går inte runt och förväntar mig att folk ska bryta sig in hos mig och ta min dator som dom får 500 spänn för. Max. Av mig kunde dom få nästan allt nu. Om jag fick den tillbaka.
Förkrosselse. Förnedring. Panikångest. Skuld. Skam. GUUUUUD!!!
Det finns en lång fortsättning på den här historien. En mirakulös fortsättning. Ett halvt bönesvar. Gårdagen är det sjukaste jag varit med om. Fina storasyster med man kom hem till oss i vår sorg för att bjuda ut oss på middag. Vi går rakt på förövarna som återvänt till kyrkan för att fortsätta/skryta om sin bravad/hämta något de glömt??? Vi konfronterar dom, tar tillbaka Joels dator, ringer polis, dom springer, Joel och A springer efter, polisen kommer, förhör, identifiering, beslagtagning av datorn för fingeravtrycksanalys, skottsäker väst och hund som spårar osv. Det kändes som att vi var med i en Beck-film. Om det inte vore för omständigheterna hade det varit tidernas action-kväll. Men den viktigaste datorn är fortfarande borta. Så vi forsätter att ropa till Gud om en fortsättning på det under han gjort.
Kom ihåg en sak. Det är vilsna barn som gör de flesta sådana här brott. Vilsna, trasiga, drogberoende barn med så trassliga liv att ingen vill nysta upp. Jag fick sådan nöd för killarna. Jag ville välkomna dom tillbaka (!) till vår kyrka (som också fick besök) och till vårt hem.
Vi sov där i natt för första gången, barnen sov på tomtebo. Vi hade en lampa tänd och jag låg tryckt mot Joel. Jag ber till Gud att friden ska återfinna sig om kvällarna. Tryggheten. Just nu rycker jag till när någon knackar på fönstret eller går i trapphuset. Men det ska nog snart bli som vanligt igen. Gud har gjort större saker förut.
Jag vill vädja till alla som har kort på oss/från tillfällen då vi varit med de senaste 2 åren att samla ihop allt och bränna en skiva. Vi behöver hjälp att plocka ihop vår historia i bilder. Och ta er också tid att göra säkerhetskopior på allt som är viktigt för er. Det där "det händer inte oss" finns uppenbarligen inte. Ni som vill, hjälp oss att be för förövarna och för ett mirakel med även den andra datorn.
/E
2010-06-04
Blablabla (behöver sova...)
Sitter uppe alldeles för sent. Det är första kvällen på jag vet inte hur länge som jag inte gör något. Inte pluggar, packar, städar, flyttar eller möblerar. Bara degar. Man blir knäpp om man inte får dega ibland.
Wir haben geflyttat och målat tre rum. Nu gör vi vårt nya hem beboeligt för en 3 och 1,5åring och har den stora förmånen att få bo hos mamma och pappa under tiden. Men imorgon flyttar jag/vi hemifrån igen, för sjuttioelfte gången. Det är inte många som har föräldrar som jag, det ska alla veta.
Vårat nya hem kommer att bli fint. Jättefint. Men jag måste säga att jag verkligen avskyr att flytta. Jag tror att det kan vara en av mina top 10-sämsta egenskaper. Jag tror att jag är för hemmakär. Inte hemma som i en viss plats. Men hemma som i ett välfungerande, välplanerat hem. Alltid redo att användas av mig, de mina och de våra. Och nog har vi använt det redan, i det skick det nu är, men jag vill bara få allt klart, samtidigt som jag känner mig handlingsförlamad av den långa 2do-listan.
TACK till er som hjälpt, mamma, pappa, Johanna, Andreas, Johan, Hanna, Sara, Signe, Charlotte med flera som direkt eller indirekt stöttat. Vilket dream-team och vilka vänner!
Hoppas ni har det bra där ute i världen.
Kram E
Wir haben geflyttat och målat tre rum. Nu gör vi vårt nya hem beboeligt för en 3 och 1,5åring och har den stora förmånen att få bo hos mamma och pappa under tiden. Men imorgon flyttar jag/vi hemifrån igen, för sjuttioelfte gången. Det är inte många som har föräldrar som jag, det ska alla veta.
Vårat nya hem kommer att bli fint. Jättefint. Men jag måste säga att jag verkligen avskyr att flytta. Jag tror att det kan vara en av mina top 10-sämsta egenskaper. Jag tror att jag är för hemmakär. Inte hemma som i en viss plats. Men hemma som i ett välfungerande, välplanerat hem. Alltid redo att användas av mig, de mina och de våra. Och nog har vi använt det redan, i det skick det nu är, men jag vill bara få allt klart, samtidigt som jag känner mig handlingsförlamad av den långa 2do-listan.
TACK till er som hjälpt, mamma, pappa, Johanna, Andreas, Johan, Hanna, Sara, Signe, Charlotte med flera som direkt eller indirekt stöttat. Vilket dream-team och vilka vänner!
Hoppas ni har det bra där ute i världen.
Kram E
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
