Jag har inte gått och dött, bara nära inpå. Här kombineras allvarlig sjukdom i familjen och mormors dödsfall med galet tentaplugg, vernissage, utvecklingssamtal och picknick på dagis, avslutningar hit och dit, klientrapportskrivning, väntan på envisa bebisar, 60-årsfirarhelg, inskolning på nya jobbet, barnvälsignelse/1årskalas, flyg-och tågbokningar till den jobbande mamman inför sommaren, jakten på en sjömansskjorta, tårtbakande, terapier som ska avslutas, begravningsförberedelser och mitt i det där kaoset kommer kroppen å ba -Nää, jag är inte me! och blir dödsförkyld, och då menar jag dödsförkyld. Barnens små astma-kroppar hakar också på, vi delar på VAB, prins J får typ se fem filmer på rad medan jag tokpluggar bredvid, Joel jobbar häcken av sig för att vi faktiskt ska kunna kraschlanda in i någon slags semester nästa helg and so the story continues.
Det är lite mycket nu.
Hav tålamod med mig. Tills jag blir lite fit for fight, kan man följa mig på instagram: minkarusell. Det hinner jag med när jag sitter på dass nämligen...
E
2012-05-31
2012-05-24
Vårrus någon?
Kissa i skogen, det kan vara höjden av frihetskänsla. Minus det faktum att skogen ligger mitt i stan och att ångesten för att någon ska dyka upp där bakom ryggen är överhängande... Men varför haka upp sig på detaljer?
Varför bor jag förresten inte i skogen funderade jag på idag under första träningspasset i spåret med strålande sol, kvittrande fåglar, helande friska dofter. Lugn och ro. Mycket till träning var det kanske inte iofs. Min rygg vill inte sluta värka (vi firar fem veckor ihop nu) så det blev en måttlig promenad genom 1,9 km-spåret.
Något vårrus i kväll blir det inte tal om. Är du sugen på att gå/jogga/springa vårruset? Hör av dig så får du min biljett. Det är en riktig folkfest, plus att man får en kasse med gratisgrejer vid mål, det är det bästa av allt!
E
Varför bor jag förresten inte i skogen funderade jag på idag under första träningspasset i spåret med strålande sol, kvittrande fåglar, helande friska dofter. Lugn och ro. Mycket till träning var det kanske inte iofs. Min rygg vill inte sluta värka (vi firar fem veckor ihop nu) så det blev en måttlig promenad genom 1,9 km-spåret.
Något vårrus i kväll blir det inte tal om. Är du sugen på att gå/jogga/springa vårruset? Hör av dig så får du min biljett. Det är en riktig folkfest, plus att man får en kasse med gratisgrejer vid mål, det är det bästa av allt!
E
2012-05-19
Jag kan vara världens bästa faster
Helgens meny:
Torsdag: Pannkakor med sylt och grädde
Fredag: Köttbullar och spaghetti a la Lady och Lufsen
Lördag: Pizza
Är man tillfällig fyrabarnsmorsa ska man inte krångla till det, här lagas vad barnen äter med full aptit och glädje just nu. Det är som ett kollo här hemma.
-Hepp! Nu ska här borstas tänder ungar! (och så kommer ett löpande band av 3- 4- 5- och 6åring.)
-Hepp, hepp! Nu ska här tvättas händer! (samma procedur som ovan)
-Hepp, hepp, hepp! Nu ska här bäras tallrikar till diskbänken! osv.
Jag är i stor beundran inför min egen mor. Bästa kolloföreståndaren ever!
E
2012-05-15
Kokar över
I kväll är jag arg på Janne Josefsson och andra buffliga, rigida (ja, förlåt men jag måste skriva det) GUBBAR (tyvärr är det mest sådana som hörs) som tror att dom sitter på någon slags allsmäktig sanning om världen (råkade hamna här) Hur ska man kunna respektera någons kunskap och erfarenhet när man inte möter tillstymmelse av respekt tilbaka. Journalistfrågan är ju långt ifrån min personliga livskamp, men jag kände hur blodet i mig började koka av igenkänning från situationer som varit/är aktuella i mitt liv.
Joel kom hem på rast och fick sig en dos av upprörd stark-svag kvinna i sorg efter en annan stark-svag kvinna. Det som provocerar mig mest, som människa inte minst men också som psykologstudent är när man sätter sig själv utanför systemet. När man tror att man ser på världen med objektiva ögon. När man inte ser att man är en del av en samhällsklass, ett kön, en etnicitet, en kultur, ett samhällsskikt, en stad, en religion, en fiskeklubb, ett mediedrev, en ideal journalist-bild á la 70-talet och Gud vet allt. När man tror att man liksom står över det där och att ens åsikter är "rena", "oformade".
Jag älskar hemmet, att pyssla hemma, laga god mat, sy, inreda, ta hand om egna och andras barn. Och jag tycker att mina intressen är otroligt fina, viktiga och framförallt: roliga! Jag har INGET intresse för bilar, sport, fiske eller jakt. Men jag skulle aldrig påstå att jag bara är sådan här, att det är någon slags urintressen som var förutbestämda just för mig. Att jag blivit precis likadan om jag uppfostrats i en annan kultur, tid eller familj. Jag är bl.a. oerhört formad av min könstillhörighet, förväntningar som lagts på mig per automatik sedan jag såg dagens ljus, vad min mamma gjort, vad alla andra kvinnor i min närhet gjort osv. Att inte se det vore som att blunda för en stor tårtbit av tårtan som är jag.
Kära snälla människor: Prins J är inte helt TOKIG i bilar för att han är genetiskt programmerad för det (tror inte det fanns så fasligt mycket bilar i Edens lustgård) Han är tokig i bilar för att det allt som oftast är hans pappa/morfar/farfar/morbror/alla andra män i hans närhet som kör bil, som mekar med bilar, som pratar om bilar. För att hans pappa lekte med bilar och nu visar entusiasm och känner samhörighet när hans son brummar med en bil osv. Det är inget fel med det, vi omfamnar det och ser på "Cars 1 och 2" sjuttioelva gånger i veckan. Samma sak gäller fröken M:s totala prinsess/rosa-fixering. Vi har gjort allt vi kunnat för att ge våra barn valmöjligheter som sträcker sig förbi de snäva regler som de fötts in i, men har bara konstaterat att det är starka krafter att kämpa mot. Och vi har inte tänkt offra våra barn på något jämställdhetens altare. Vi har valt att lägga krutet där det verkligen känns viktigt: båda barnen ska få gråta, känna sig svaga och starka, ta plats, hjälpa till, få en bred repertoar av känslospråk, ta ansvar, få misslyckas, få utforska och älska sina kroppar och båda två ska behandlas lika när de trotsar, skriker och bråkar. Vi misslyckas, men det är där vi lägger krutet.
Det är ingen slump att så otroligt många män jag träffat blivit erbjudna nya positioner/jobb PRECIS när det var tänkt att de skulle gå på pappaledighet, eller att det är jag som i början av vårt äktenskap tog på mig ansvaret för alla grattis och jul-kort och presenter som skulle införskaffas åt alla håll och kanter (har lagt tillbaka hälften på Joel numera, det har varit svårast för mig) eller att det bara är män (i stort sett) som är professionella musiker.
Om man inte kan se och till en viss del förstå att man är barn av sin tid, av sitt samhälle, av sina föräldrar osv så tappar man en stor bit av sanningen. Och för att förtydliga mig: Jag tror inte att män och kvinnor är utan olikheter. Jag tycker inte att det är bättre att ägna sig åt inredning än sport eller vice versa. Jag är i det stora hela inte besviken på de förutsättningar som givits mig i ovanstående ämnen, ofta tvärtom. Men i allt jag gör så är jag formad av min historia och mina förutsättningar, och för att kunna använda mitt arv på ett positivt sätt måste jag först och främst ÖPPNA ÖGONEN.
Och vips hade jag skrivit ett debattinlägg om könsroller. Men det hade kunnat handla om mycket.
Så synd Janne Josefsson, att jag skrev av mig i en blogg som några hundra människor om dagen klickar in sig på, detta moderna, förkastliga sätt att förmedla sig på. Jag skulle nog ha skrivit en insändare i en seriös tidning, eller nej, jag skulle nog inte ha skrivit någonting, jag har ju inte ens gått journalisthögskolan.
/E
Joel kom hem på rast och fick sig en dos av upprörd stark-svag kvinna i sorg efter en annan stark-svag kvinna. Det som provocerar mig mest, som människa inte minst men också som psykologstudent är när man sätter sig själv utanför systemet. När man tror att man ser på världen med objektiva ögon. När man inte ser att man är en del av en samhällsklass, ett kön, en etnicitet, en kultur, ett samhällsskikt, en stad, en religion, en fiskeklubb, ett mediedrev, en ideal journalist-bild á la 70-talet och Gud vet allt. När man tror att man liksom står över det där och att ens åsikter är "rena", "oformade".
Jag älskar hemmet, att pyssla hemma, laga god mat, sy, inreda, ta hand om egna och andras barn. Och jag tycker att mina intressen är otroligt fina, viktiga och framförallt: roliga! Jag har INGET intresse för bilar, sport, fiske eller jakt. Men jag skulle aldrig påstå att jag bara är sådan här, att det är någon slags urintressen som var förutbestämda just för mig. Att jag blivit precis likadan om jag uppfostrats i en annan kultur, tid eller familj. Jag är bl.a. oerhört formad av min könstillhörighet, förväntningar som lagts på mig per automatik sedan jag såg dagens ljus, vad min mamma gjort, vad alla andra kvinnor i min närhet gjort osv. Att inte se det vore som att blunda för en stor tårtbit av tårtan som är jag.
Kära snälla människor: Prins J är inte helt TOKIG i bilar för att han är genetiskt programmerad för det (tror inte det fanns så fasligt mycket bilar i Edens lustgård) Han är tokig i bilar för att det allt som oftast är hans pappa/morfar/farfar/morbror/alla andra män i hans närhet som kör bil, som mekar med bilar, som pratar om bilar. För att hans pappa lekte med bilar och nu visar entusiasm och känner samhörighet när hans son brummar med en bil osv. Det är inget fel med det, vi omfamnar det och ser på "Cars 1 och 2" sjuttioelva gånger i veckan. Samma sak gäller fröken M:s totala prinsess/rosa-fixering. Vi har gjort allt vi kunnat för att ge våra barn valmöjligheter som sträcker sig förbi de snäva regler som de fötts in i, men har bara konstaterat att det är starka krafter att kämpa mot. Och vi har inte tänkt offra våra barn på något jämställdhetens altare. Vi har valt att lägga krutet där det verkligen känns viktigt: båda barnen ska få gråta, känna sig svaga och starka, ta plats, hjälpa till, få en bred repertoar av känslospråk, ta ansvar, få misslyckas, få utforska och älska sina kroppar och båda två ska behandlas lika när de trotsar, skriker och bråkar. Vi misslyckas, men det är där vi lägger krutet.
Det är ingen slump att så otroligt många män jag träffat blivit erbjudna nya positioner/jobb PRECIS när det var tänkt att de skulle gå på pappaledighet, eller att det är jag som i början av vårt äktenskap tog på mig ansvaret för alla grattis och jul-kort och presenter som skulle införskaffas åt alla håll och kanter (har lagt tillbaka hälften på Joel numera, det har varit svårast för mig) eller att det bara är män (i stort sett) som är professionella musiker.
Om man inte kan se och till en viss del förstå att man är barn av sin tid, av sitt samhälle, av sina föräldrar osv så tappar man en stor bit av sanningen. Och för att förtydliga mig: Jag tror inte att män och kvinnor är utan olikheter. Jag tycker inte att det är bättre att ägna sig åt inredning än sport eller vice versa. Jag är i det stora hela inte besviken på de förutsättningar som givits mig i ovanstående ämnen, ofta tvärtom. Men i allt jag gör så är jag formad av min historia och mina förutsättningar, och för att kunna använda mitt arv på ett positivt sätt måste jag först och främst ÖPPNA ÖGONEN.
Och vips hade jag skrivit ett debattinlägg om könsroller. Men det hade kunnat handla om mycket.
Så synd Janne Josefsson, att jag skrev av mig i en blogg som några hundra människor om dagen klickar in sig på, detta moderna, förkastliga sätt att förmedla sig på. Jag skulle nog ha skrivit en insändare i en seriös tidning, eller nej, jag skulle nog inte ha skrivit någonting, jag har ju inte ens gått journalisthögskolan.
/E
2012-05-14
Sorg
Det är första gången jag drabbas av personlig sorg i vuxen ålder, och det känns så tomt och konstigt.
Drabbad är det rätta ordet. Inte inbjuden till sorg. Ingen har frågat om det passar.
Definitivt. Oåterkalleligt. Och hon ska bara va där! Hon har ju alltid varit där.
Hur beredd jag än var så känner jag mig oförberedd.
Sorgen satte sig i benen igår. Och det värkte och värkte som när jag var liten och pappa fick massera växtvärken tills jag somnade.
Jag smörjde med tigerbalsam och tog värktabletter och grät och kunde inte förstå varför jag hade så ONT i benen.
Kanske växte jag ur en fas igår. Mognade ur ett stadie av livet.
Jag är ingens barnbarn längre.
Det finns bara en generation kvar över mig.
Tände ljus och pratade med barnen i morse.
Tusen frågor.
-Ska gammelmormor ligga i en frys nu mamma? Som du har berättat!
-Hur klär man på någon som är död? Hur ska hon få dom fina kläderna på sig mamma? -Vem är mest ledsen mamma, du eller mormor?
Och kroppen är kvar och allt som är gammelmormor är i himlen och
-Gammelmormor kan inte flyga i himlen, det kan bara Jesus och förresten -Mamma, går Gud på dagis?
Och där fortsätter det.
Det där konstiga som är livet.
Vila i frid älskade mormor. Oj vad du har kämpat, mer än någon jag någonsin träffat. Nu ska du få vila. Och springa med friska ben, måla naglar och läppar knallröda, baka kletiga bullar, ordna storslagna fester, gå på skyhöga klackar och aldrig mer ska du behöva känna dig ensam eller trött, besviken eller lämnad.
Du är i kärleken. Vi saknar dig så.
E
2012-05-13
2012-05-12
2012-05-11
Vagabond CODE
Hurra!
E
Jobb
Jag har fått världens finaste ungar. Och tid hos sjukgymnast på tisdag. Och förresten har jag fått sommarjobb också. Sex veckor inom socialpsykiatrin, kunde nog inte ha blivit bättre. Visste jag inte det va? Att det skulle ordna sig om jag släppte taget.
Tack.
Tack.
E
2012-05-07
Att tvätta eller att icke tvätta...
Jag borde verkligen tvätta. Är nere på bottenskrapet i troslådan. Utbudet som är kvar täcker väl ca 25% av det man skulle vilja täcka. Och då beror det dessvärre inte på att man har ett lager små trevliga underkläder som plockas fram vid festligare tillfällen om jag säger så. På grund av ovanstående tvättkris så är vi ju också nere på stretchjeansen från 2005 med låååg midja som egentligen är 1-2 storlekar för små (efter 1-2 barnafödslar så det är väl fair enough iofs) Ja, ni fattar läget.
Problemet är att jag sedan två veckor tillbaka har fasansfullt ont i ryggen, på grund av det går jag snett och har nu fått värk i en höft och för att råda bot på det käkar jag antiinflammatoriskt och till följd av det har jag fått en massa magvärk och utöver det har jag nu gått och blivit förkyld. Hängde ni med? Lika med: Jag orkar inte tvätta!
Vad vill jag säga med detta? Int nö. Har en massa bilder som jag skulle visa ju (alltså inte på trosor utan från andra tillfällen) men bloggers nya inställningar förbryllar mig big times. Men har vi tur så kanske jag luskar ut var de tagit vägen.
So long tills vidare!
E
Problemet är att jag sedan två veckor tillbaka har fasansfullt ont i ryggen, på grund av det går jag snett och har nu fått värk i en höft och för att råda bot på det käkar jag antiinflammatoriskt och till följd av det har jag fått en massa magvärk och utöver det har jag nu gått och blivit förkyld. Hängde ni med? Lika med: Jag orkar inte tvätta!
Vad vill jag säga med detta? Int nö. Har en massa bilder som jag skulle visa ju (alltså inte på trosor utan från andra tillfällen) men bloggers nya inställningar förbryllar mig big times. Men har vi tur så kanske jag luskar ut var de tagit vägen.
So long tills vidare!
E
2012-05-01
Utmanad av syrran
1. Vart skulle du ABSOLUT inte vilja bo, motivera varför.
I Afrika, har alltid varit rädd för att "bli kallad" till Afrika. Jag är ju ingen resfantast som många vet, och Afrika är ju ungefär så långt hemifrån och så annorlunda som det kan bli. Men överlag skulle jag absolut inte vilja bo långt ifrån min familj heller.
2. Vad köpte du senast?
EN stor påse godis några burkläsk och en påse naturchips inför Valborgsfirandet, det blev 87 kr och till min glädje fick man köpa Mio min Mio för 29 spänn om man köpte för 100 så jag slog till på tre burkläsk till :) (är en sucker för erbjudanden och rea...)
3. När är du som gladast?
När jag får vara med min familj på en lugn plats utan stress och press över mig. Typ paradisön.
4. Vilket plagg i din garderob tycker du mest om just nu? Visa bild!
Åh, vilken besvärlig en. Bild får vänta, plagget är mina håliga stuprörsjeans som får mig att känna mig tuff och rebellisk.
5. Är du beroende av någonting?
Socker. Att vara älskad.
6. Vad är ditt pinsammaste minne?
Det är för "nygjort" för att kunna berättas, minst tio år till tänker jag hålla igen med den. Men det inkluderar en väldigt viktig situation och en fis. Hahahaha!
7. Vad är allra vackrast med dig, enligt dig själv?
Mitt hår och mina uttrycksfulla mörkblåa ögon som skvallrar om varenda känsla jag har i kroppen.
8. Du sitter på en sjukt seg tillställning, folk smuttar på det de har i glasen och glor på allt annat än varandra. Någon råkar fisa JÄTTEHÖGT, vad gör du? (åh denna skulle jag vilja svara på, haha)
Hahaha! Jag skulle nog först skratta och sen göra ALLT för att få den personen och alla andra att känna att den egentligen just gjort någonting bra. Dessutom VET jag att jag skulle ha berättat min fishistoria (se ovan) fast jag bestämt mig för att hålla tyst och säkert en fem-sex osmickrande historier till om mig själv för att normalisera den stackars, stackars människan!
9. Hur många par skor äger du?
Inte så många som jag skulle önska. Men det är väl en del. 20 par kanske.
10. Vilken är din favoritblogg? Länka och motivera.
Jag älskar mina systrars bloggar. Dels tårtsyrran, för att den är så proffsig och gör mig stolt och det är skönt att kolla en blogg om tårtor och inget annat ibland liksom. Som tårtterapi på något sätt. Min lillasysters blogg allra mest för att jag får se och läsa om det som händer alldeles för långt borta. Trots att det bara är en liten del av hennes liv så känns det som att hon är lite närmare.
11. När och varför började du blogga?
När jag var höggravid med fröken M, för att familj och vänner skulle kunna hänga med i vårt liv, sedan växte bloggandet till att bli en rolig "skrivar-hobby".
Ps. Nya blogger är helt värdelöst, det är inte någon ny hipp "skriva ihop all text till en jobbig klump"-trend jag hakat på. Bara så ni vet!
E
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
