Time to say goodbye.

Kära älskade läsare; familj, vänner, bekanta, bekantas bekanta och alla ni andra som läser min blogg. Det har varit väldigt tyst från min sida på sistone, finns det något värre än en blogg som plötsligt aldrig uppdateras!? Knappast. Tack för att ni klickar er in här och troget väntar.

Tyvärr måste jag meddela att det här är mitt sista inlägg på den här bloggen. Jag har tänkt och funderat och tänkt lite till och jag kommer att ta en paus från bloggandet.

Orsaken är främst mitt yrkesval och de dilemman jag ställs inför där. Det har redan slitit i mig en hel del eftersom att jag redan är aktiv som studentterapeut och numera även inom socialpsykiatrin. Jag behöver stänga ner den här bloggen och fundera ut hur ett privat dagboksbloggande för en psykolog kan se ut, om det ens går.

Kanske återkommer jag, jag älskar ju att skriva, och har älskat att skriva i bloggform, men bloggen kommer då inte att kunna se likadan ut. Jag måste värna om mig själv, mitt privata och de mina. Jag har valt att vara väldigt privat i den här bloggen, speciellt bakåt i tiden och jag har upplevt att mina svagheter och berättelser har fått betyda något för någon, så jag ångrar mig inte. Men det är en ny tid i mitt liv och jag behöver fundera på vad man hittar när man googlar på mitt namn.

Jag vill tacka för allt NI gett MIG av uppmuntran, heja-rop, kloka ord och tänkvärda kommentarer. Det har varit så roligt att få blogga för och med er, på riktigt!

Rent praktiskt så kommer bloggen ligga som en platt pannkaka i några veckor, sedan kommer jag låsa den för bara mig själv, spara ner och så småningom radera den. Så om ni vill ha tag på något inlägg, recept, bilder osv så passa på ;)

Tack för allt och må Gud som är kärleken välsigna er alla!

På återseende

/Elina

Det absolut värsta jag vet.

Jag sitter med två datorer påslagna bredvid varandra och ett usb-minne som bara rymmer 2GB och för över filer som en galning. Fram och tillbaka med usb-minnet. Fram och tillbaka med känslorna. För jag är faktiskt inte bara lat och ovillig att lära. För två år sedan hade vi inbrott här, någon gick in i vårt hem och tog min dator (bland annat). Ungefär 1,5 år av bilder som inte blivit säkerhetskopierade försvann. Julians första 1,5 år. Utöver det allt jag gjort i skolan och all övrig bråte man har på en dator. Jag får fortfarande passa mig för att inte ligga och tänka på det här. Passa mig för att inte plåga mig själv genom att tänka i detalj på alla de kort som försvann, klandra mig själv för hur puckad jag var som inte säkerhetskopierat, och om vi bara inte sovit borta den natten, eller installerat ett larm, eller...osv.

Sedan dess har min datorångest varit väldigt hög. Man kan tro att jag skulle bli hysterisk med att spara, dubbelspara, trippelspara. Istället vill jag knappt ta i en dator när det kommer till något annat än att surfa. Jag liksom håller för öronen och skriker AOAOAOAOAOAO inom mig. Och jag gillar inte att hantera varken kamera eller kort, välja vad som ska vara kvar och inte osv. Jag känner att jag i slutänden kommer ställa till det och jag känner ingen tillit till något digitalt system what so ever.

Ja, jag hör att det inte riktigt är sunt. Men som sagt så har jag utfört KBT på mig själv hela kvällen via exponering. För nu har jag fått en ny dator av min pappa och min bror ska ha min gamla till reserv. Han har varit tydligt ohjälpsam och markerat att jag kan föra över filerna och tömma datorn själv. Han är en fantastisk terapeut i det fördolda, andra metoder han använt sig av är att stoppa svettiga strumpor i munnen på mig, picka mig till döds samt hålla mig svajande utför trappräcket. Det är lite oklart vad det resulterat i men någon typ av härdning av det sunda slaget skulle jag tro (samt i och för sig både en släng av fotfobi under tonåren samt bestående höjdskräck...)

Well, well. Nu är det gjort, det tog några timmar, jag fick bara ett utbrott på Joel (den enda som fanns i närheten) och svor inte en enda gång, varken inombords eller utombords. Brorsan, your computer is tömd!

Kanske, kanske jag försöker mig på att börja sortera upp bilder så smått igen. Oordningen börjar från och med september 2005. Pust.

E

Sms:ar med min bror...

Han tycker att jag ska försöka och hävdar att det inte alls är lika svårt som en ADHD-utredning. Jag kontrar med några fula ord och lovar att försöka. Litegrann. Det är väl lite som när jag rensade avloppet kanske. Inte så svårt som jag tror.

E

Hemma. Själv.

Har precis varit och handlat på Ica Gourmet: matjessill, kronärtskocka, vitkål, svampsoppa, rödlök, hälsofil, nötter, champinjoner, det grövsta bröd jag kunde hitta, lyxig skinka över disk mm. Det betyder nr 1: Jag har färdats 120 mil idag och är (märkligt nog) hemma igen. Den sjukaste dagen och resan är snart till ända. Nr 2: Min familj är INTE hemma med mig, matkassarna på köksbordet vittnar om detta, allt jag gillar men nästan aldrig köper eftersom ingen annan gillar det.

I morgon börjar jag jobba. Läskigt, spännande, läskigt. Saknar min familj. Redan. Fast det är ohyggligt skönt med lite lugn och ro också känner jag. Och jag har fortfarande inte fått pejl på bloggers nya design. Det beror inte på att jag är inkompetent, bara lat eftersom jag ändå snart ska flytta. Det ni ska se är iaf bilder från vårt besök på Ölands djurpark i veckan, och så ska ni kunna läsa en trött mammas röriga text också, som inte hör ihop med bilderna alls, Förutom att jag saknar dom.


(och klicka inte på de länkade orden. Det är bara något spam, och jag har ingen aning om hur jag ska få bort det)


E

Sommarbestyr

Och semester blev det. Tydligen från bloggandet också. Befinner mig på paradisön, alla borde ha en paradisö. Här bråkas, uppfostras, sovs det hackigt och grubblas på livet precis som vanligt. Men blandat med det så kissas det i gräset, glöms det av att borsta tänderna, solas, badas, och leks det tusen lekar i lekstugan. Vi plockar blommor, äter nybakt bröd från bageriet, läser vanliga böcker, sover i familjesäng alla zusammen, besöker Sveriges vackraste stad och luktar salt hav, gräs och skit :) Hoppas ni har det bra! E

Jag tror jag behöver semester

Fröken M utbrister uppgivet -Jag orkar inte att du ska plugga nå meeeer nu mammaaaa.

Jag tvättar håret och tänker samtidigt på vilka motsvarande delar av hjärnan jag masserar ovanför.

Någon råkar säga "dopamin" i något sammanhang och jag redogör genast för Schizofreni och Parkinson och hur oförsiktig medicinering av den ena kan ge bieffekter av den andra.

Jag sitter i skrivande stund hemma på Nationaldagen och pluggar istället för att vara på fest med alla andra.

Jag kliver upp ur sängen när jag lagt mig för att kolla vad fasen nu apraxi stod för.

Istället för slutspelsskägg har jag i vanlig ordning odlat slutspelsfinnar och slutspelseksem.

På fredag smäller det. Jag har nog aldrig varit så värd ett sommarlov!!

/E

Kedjebrev

Fick ett trevligt (jo, faktiskt) kedjebrev på mailen. Handlar om att byta recept, enklast möjliga, helst ska man ha det i huvudet. Jag tog och skrev ner det vi åt idag helt enkelt, en snabb men ändå lite lyxig vardagsmiddag.

Laxfilé för antal personer som ska käka

Pesto på burk

Pastaskruvar (eller dyl) så att det räcker till alla.

Turkisk yoghurt (eller dyl) två deciliter typ

Någon halv tesked dijonsenap och typ lika mycket flytande honung

Salta och peppra laxen, lägg i ugnsform och smeta på färdig pesto, kör in i ugnen 200 grader i ett par minuter. Koka pasta till.

Gör en sås på turkisk yoghurt, dijonsenap och flytande honung.

Till efterrätt gjorde jag "yoggi-shake". Jag mixade helt enkelt tinade mosiga jordgubbar, turkisk yoghurt och lite flytande honung. Serveras med sugrör förstås!

Hoppas det smakar :)

E