Tre år

Nu har det kalasats och firats i dagarna tre, att fröken M blivit just tre. Detta innebär att jag haft ett barn i mitt liv under nästan 4 år. Vet ni vad det är: KONSTIGT. Och det bästa som någonsin hänt mig. Jag minns lite diffust hur jag tog den där varma varelsen i min famn, det var en flicka och det hade jag vetat hela tiden. Hon var det vackraste som någonsin skapats och jag blir fortfarande rörd när jag håller om henne. Min starka, vackra fröken M, full av liv. Den bästa presenten M fick igår var en livs levande kusin-prins, född på samma dag och nästan exakt samma tid, så när som på, ja, just det, tre minuter. Välkommen till oss, och grattis fina familjen S till varandra! Livet är ett mirakel, ingen slump. Det är värt att värna om, vakta och sätta högt!











Rosa hundtårta. Idé: fröken M, utförande: moster Johanna (the one and only tårtdesigner forever and ever, amen)
Prinsesstårta. Idé: en prinsessa för väldigt längesen?, utförande: moi (obs, skryt)

Grattis älskling!

E

Svarta åskan

Joel sa just med sin allra mildaste, lite viskande röst -Om mamma skulle ha ett indiannamn så skulle det vara Svarta åskan. Det här blev ingen bra morgon...Det är oerhört jobbigt att vakna och känna sig arg, av alla känslor man nu kan känna sig. Inge glad alls. Kanhända att det beror på att den försummade hemtentan ska vara inne klockan 16. Bäst jag går hemifrån och pluggar känner jag.

Grrrrrr...

E

Live from Bibblan

Finaste storasyster dök upp med lite uppmuntran. På kortet med den härligt fylliga rumpan på instabil vikpall med en mycket liten hund under hade hon till att börja med skrivit -Are you feeling a little bit "under pressure"?

Värsta bästa syrran.

Puss! E

NEWS

Prins J:s provsvar visade på RS-virus, det gör visserligen varken från eller till, men ovan kan den intresserade klicka på det ljusgråa ordet RS-virus och läsa om fenomenet, klockren beskrivning av vår helg...

En lite roligare nyhet är att vi ska flytta! Inte särskilt långt alls, ca 300 meter uppskattningsvis. Så det blir inget tårdrypande farväl av vare sig dagiskompisar eller ÖPS-ligan (öst på stan). Däremot kommer vi två minuter närmare stan, vääääldigt nära pappas jobb och vääääldigt nära vår församling. Det blir grymt. 1:a juni bär det av. Lägenheten är exakt lika stor som vår nuvarande, men totalt annorlunda upplagd. Den stora anledningen till flytten är ekonomin, men det finns andra trevliga saker som STOR DISKMASKIN, garage, bottenvåning (= mindre kånkande på vagnar och ungar), trädgårdsplätt, stooort badrum mm.

Det värsta med att flytta är den här "in between"-känslan som infinner sig. Typ: det är ingen idé att jag sätter upp en tavla/städar skrivbordet/köper tulpaner/diskar (!)vi ska ju ändå flytta. I hate it. Jag är inte heller en sån som sitter på hemnet och drömmer mig bort i onödan. Jag gillar att bo där jag bor. Jag vill inte vara på väg. Jag vill gärna tänka att här ska jag nu bo i evigheters evigheter. Även om jag inte gör det.

Sen tar det ju en sådan tid att bygga upp ett hem. Vi är fortfarande, efter två år, inte klara med kontoret. Tur som är så är det ju roligt, om än frustrerande, det här med "hemmabygge". Och själva hemkänslan, som Joel är livrädd att tappa varje gång det bär av, den sitter ju som bekant inte i väggar och golv, den sitter i relationerna som finns i och skapas i hemmet. Den kunskapen har jag nog med mig från barndomens två flyttar (tre om man ska vara noga, fast jag var inte ens ett år så den räknas inte tycker jag.)

Nää, mer än dags att ta tag i hemtentan.

GRATTIS till Charlotte, som fyller år idag, ser fram emot eftermiddagens våffelkalas. Vi älskar dig!

Kram E

Nedräkningen kan börja!

Går och snusar på Joels sovtröja. Nu är han hemma om sju timmar. Som de lite yngre på facebook brukar skriva: Wiiiiieee!

Kapitel Ambulans, Barn 2, slut!

Hux Flux, hastigt och lustigt så är vi hemma igen. Och här ser allting ut precis som vanligt, inga spår alls av helgens dramatik. Skönt.

Det är ju för lustigt med små, små barn. De blir dödssjuka på bara några timmar och när det väl vänder går det lika snabbt att piggna till igen. Prins J gjorde stark comeback igår efter 13. Och han vägrade sova i 50-tals-institutionssängen när han var sitt vanliga jag igen. Så när läkaren gick kvällsrond och frågade om vi ville åka hem så gjorde vi det. De hade enorm platsbrist så det hade nog också en del med saken att göra. Men jag kände mig trygg så vi for hem.

Nu återstår en hel del hosta, snor och en enormt mammig, lite däven kille. Han har fått i sig en hel del välling och små små bitar av annat. Men han dricker bra och det är ju huvudsaken. Mest problematiskt nu är att han inte vill sova utan att vara i min famn, alternativt ligga på mitt ansikte. Det är såklart mysigt i korta stunder, men blir lite tröttsamt efter ett tag.

Då tackar vi Gud och varandra, vänder blad och låter livet föra oss vidare in i nästa kapitel. Det blir en spännande bok det här...

E

Tänkvärt

Vi är alltid på väg. Gud, tack för hjälpen att stanna upp en stund.

E

Lördag på sal 34

Prins J:s feber har gått ner, vilket är skönt förstås, men samtidigt är det jobbigt att se att han är så sjuk även utan feber. Däremot har han börjat visa frustration och gråtit mycket idag, och det är väll ett friskhetstecken. Han är skitirriterad på sin droppslang, men nu har vi fått ta bort den en stund.



Natten har varit ok, man sover ju som en kratta men det är en fantastisk personal här som smugit in och gett J inhalationer och suppar utan att jag behövt resa mig och utan att väcka prinsen.



Vi fick besök av storasyster idag på morgonen, det var en riktig höjdare. J började prata när han fick syn på M och ville till och med sitta upp och leka lite när hon kom. Nu är han helt däckad dock. Jag fick iaf ta mig en välbehövlig dusch och pausa lite. Så småningom kommer svägerskan hit och servar och serverar, så det går ingen nöd på oss.



Prins J har fett hår, intorkat snor överallt, förfärlig andedräkt och en riktig sjuk-kroppsdoft. Och han har aldrig varit finare. Kärleken bara flödar över här.

Vi ska stanna minst en natt till säger läkaren. Nu gäller det att underhålla sig...
Om ni har en vanlig, skön lördag med de ni älskar någorlunda friska så tacka Gud och njuuuut!

Kram E

Vissa dagar blir inte som man tänkt sig...

"En helt vanlig rejäl dagisförkylning" visade sig vara lunginflammation och här sitter jag och bloggar från barn 2 på NUS.

Prins J är inlagd och väldigt dålig. Den här dagen kan bäst beskrivas som dramatik. Joel åkte till Hemavan kl 8, det kändes inte särskilt bra för någon av oss men barnen mådde ju ok. Ringde vårdcentralen och fick en tid för att kolla upp J:s hosta som ibland lett till kräkningar och fröken M:s öra som hon haft ont i. J ligger och sover och när jag väcker honom är han slö och vill bara sova mer. Men vi tar oss iväg. Det hela slutar med att läkaren bedömer J:s tillstånd som så allvarligt att han får andas in adrenalin och vi får åka ambulans till sjukhuset.

J:s temp har varit över 40 grader och han har varit helt slö och bara sovit. Nu ligger han med dropp i en stålspjälsäng bredvid mig. Jag är helt slut. Saknar mitt stora stöd i livet men tackar Gud för "uppbackningsgänget" som är mer än fantastiska som vanligt. Vad som händer nu vet vi inte. Han blev bättre en stund men nu verkar det vara samma visa igen. Vi stannar över natten och eve längre.
Prins J är modig och inhalerar koksalt, adrenalin, luftrörsvidgande osv. Jag är modig och gråter en hel massa. Be gärna en bön för oss!





Storasyster hade "bara" öroninflammation på högerörat och lever rullan hos mormor och morfar.Pappa Joel har det förmodligen sämst av oss alla, fast i Hemavan. Vi älskar dig och vi får all hjälp vi behöver, det vet du!

Livet är så skört som tunnaste glas. Allt annat slutade plötsligt betyda något.

Det är en Bengt Johansson-text som inte släpper mig i kväll:

Jag är svag men ändå stark
Arm och fattig ändå rik
Jag var blind men nu jag ser
Allt som du gjort. Allt som du ger

Hosianna. Hosianna
Till Guds dyra offerlamm
Hosianna. Hosianna
Jesus dog och livet vann

/E

Oroshjärta

Prins J är sådär rejält sjuk för första gången i sitt liv (vad vi kan minnas i vårt slitna tillstånd.) Hög feber, hemsk hosta, han är ynkligheten själv och äter inte. Så vi beter oss som ängsliga förstagångsföräldrar. Tar tempen stup i kvarten, försöker truga i honom medicin, jordgubbskräm, sylt, välling...

Han är ledsen och inte sig lik alls. Blä. Ingen fara dock, om någon börjar bekymra sig. En helt vanlig rejäl dagisförkylning skulle jag tro. Men vansinnigt så maktlös man känner sig som förälder. Och orolig.
Vi har inte sovit så mycket de senaste nätterna. Fröken M springer upp och ned och Julian vaknar förvirrad, förkrossad. Småbarnslivet helt enkelt. Den lite tråkigare delen.

Mitt i alltihop ska hemtentor skrivas, mat lagas, trummor spelas in, barnkör planeras, tvätt tvättas och så ska Joel till Hemavan på jobb fre-mån. Hoppas, hoppas barnen hinner krya på sig. Annars blir det väll en sån där tur in i väggen igen. Eller en smäll in i en dörrkarm snarare. Vi ska inte överdriva. Men, min panna börjar härdas. Jag klarar det. Hjälp har ringts in och mer hjälp ska ringas in, vi har det väl förspänt. Tack och lov.

Nu har prins J vaknat av ännu en otäck hostattack, han gnyr och gråter och undrar vad som händer. Jag skulle betala en hel del för att få ta över hans lidande. Men jag går och gör det jag kan. Pussar och kramar och vaggar och säger såja min älskling, mammas prins, älskade J, finaste lilla pojk, världens vackraste, mamma älskar dig...

Sommar, sommar, sommar, lalalaalalaalalaaaa!

Idag har vi ätit tacos och efterrätt. För att det är en helt vanlig måndag som behöver piffas till lite eftersom Milly är sjuk (feber) utan att må särskilt dåligt ( =frustrerad, less, trött, gnällig) Dessutom har vi varit på 3-årskontroll och jag blev så stolt över vår fina tjej så jag blev rörd och fick anstränga mig för att kunna prata ordentligt med bvc-sköterskan. Det ska också firas så klart, att vår tjej snart blir tre. Men, tillbaka till efterrätten. Vi har ätit jordgubbar med grädde, mitt i blanka vintern. Genmanipulerade, spanska jättestora jordgubbar för 9,90 på Hemköp, blasten såg ut som bladpersilja men vi åt med hjärtats fröjd och glädje. Leve vardagen!

E

Hej från 80-talet

Såhär trodde jag nog ALDRIG att jag skulle se ut för några år sedan. Den fruktade välsprayade "vågluggen", herrskjorta, figur-osmickrande chinos med skinnbälte i midjan, rosetter i öronen samt pricken över i, ett stort trähalsband. Jag kunde inte hålla mig för skratt när jag stylade mig idag. Men nu har jag i alla fall bidragit till några kort för mina barn att håna om ett antal år, det är varje förälders plikt vet ni.

Nu går jag ut och gör stan 80-talsosäker.

God fredag!

E

Hemmamannen

I morse fick Joel (ännu en gång) påminna mig om att ta bort tallriken från bordet. Under morgonen haglar frågorna om var min plånbok eller mina glasögon är. Och finns det någon matlåda iordninggjord? Skickade iväg ett sms till Joel från föreläsningen idag: Kommer hem på lunch, kan du fixa något? Fick svar efter en stund: Håller på att städa, tänkte att vi kunde steka ägg och så finns det potatis. Kanske du kan göra det när du kommer hem? Väl hemma möts jag av en svettig man med skurhinken i högsta hugg, sonen är tvättad, matad och sover sött. Joel går fortfarande i sovkläder. Under eftermiddagen fullföljs städningen och när vi kommer hem på kvällskvisten säger han lite överdrivet för att belysa min sega reaktion: Åh så gott det luktar här hemma... Och plötsligt förstår jag varför männen trivts så bra med den gamla hemmafru v/s karriärman-uppdelningen.

Så var det bara det där med att inte upprepa männens misstag...

So, this is for you, Joel (varning för känsliga läsare)

-Älskling, du är bäst, jag är så tacksam för allt du gör här hemma, för att du sköter barnen och markservicen så enastående bra när jag pluggar. För att du hjälpt mig att släppa det krampaktiga greppet om hemmet genom att själv börja se allt, göra allt och planera för allt. Jag är så tacksam för att du tar allt detta på så stort allvar. Förlåt mig för alla de gånger jag inte ser vad du gjort och gör. Du är den hetaste hemmamannen jag någonsin mött, när jag fick syn på dig i eftermiddags i din svarta outfit så ville jag bara hoppa upp i din famn och kyssa dig (men det passade ju inte så bra just då) Du är den bästa pappan och mannen i världen! Kärlek /din E

Sådärja, då var det gjort. Back to karriären då...

E

Det var det där med kort hår

Jag och min lille marodör säger godmorgon!

Bakis

Ställen som jag har/nästan har somnat på de senaste dagarna:

Röda rummet (sov djupt, hoppas jag inte snarkade)
I tandläkarstolen (blev så lycklig över ompysslandet att jag blev rörd och oerhört sömnig)
I sängen (klockan 20 och någonting i går kväll)
samt gåendes, pratandes och lekandes.

Bröllopet var fantastiskt såklart, och välsignat. Kolla in svägerskans blogg så länge vettja. Nu upplever jag någon slags alkoholfri bakfylla. Återkommer mina kära!

Kram E

Ps. Jag har klippt mig kort. Och så blir det syjunta ikväll med fina damer :) Grattis till farmor långt borta i Värmland också!

Kärlek lagd i våra händer

Jag är så lycklig för att ni älskar varandra så mycket. Det är inte alls någonting jag tagit för givet. Jag hoppas att det ska få fortsätta vara så, att ni ska finna stöd och tröst hos varandra. Bli vänner för livet, som jag blivit med mina syskon. Det är inte alls någonting jag tar för givet. Det är en gåva, av nåd.