Dagen idag

Nu: barnen sitter lyckliga i sitt rum och tuggar i sig sitt lördagsgodis. Joel kör buss till Luleå, jag passade just på att klippa prins J:s heliga syntlugg.

Idag: invigningskalas för Botniabanan förstås. Det ryktas om gratis fika, kuligheter för barnen och har man riktigt tur kanske man lyckas sno till sig en botnia-pin att sätta på slaget, eller ett skohorn med loggan, eller en vimpel eller nåt annat festligt. I love gratis. Dessutom kommer ju kungen! Man kan inte missa detta. Vi ska slå på stort och gå med i musikkårens marsch, dom passerar utanför vårt fönster.

I afton: min allra första surströmmingsfest. Nu har jag väntat och väntat på en inbjudan, men tillslut blev jag less och bjöd in själv istället. Mamma och pappa står på gästlistan, det är inte kattskit det, och jag är så redo för ett spontanbesök av hans majestät. Vi genomförde en riktig storstädning på KUNGSgatan igår. Och som sagt, festligt och norrländskt blir det här i kväll när vi öppnar upp en Oskars och kokar mandelpotatis. Åh, jag skulle verkligen gärna ha kungen här på besök. Ni som känner honom kan ju hälsa att han är varmt välkommen och att klädkoden är "vad som helst som man inte blir ledsen för om det för evigt luktar ruttet"

E

Bråka bra

Har tittat på två avsnitt av arga snickaren och jag gillar't faktiskt. En trevlig kombination av inredning, renoveringstips, konfliktlösning och action. OM jag hade orkat vara politiskt korrekt hade jag givetvis reagerat på det faktum att man hänger ut människor i TV, snickarens något bristande lösningar/metoder och att mycket säkert bara är fejk för att göra bra TV osv, blablabla. Men nu orkar jag inte vara det i kväll utan jag tycker helt enkelt att det är bra. Det är också första gången på två dygn som jag orkar koncentrera mig på något längre tid än 10 minuter (vilken nedra mördarförkylning!), så jag är aningens svältfödd på underhållning.

Tänker på det här med att bråka på ett bra sätt. Bråk, det måste få existera i en relation. Sen kan man kalla det vad man vill: konflikter, tjafs, gräl, gnabb eller -Nä, vi bråkar aldrig, vi bara diskuterar. Man kommer med olika bagage till en relation, och med olika temperament. I vår relation är vi två känslostormande människor, på två olika sätt, men oj vad det flödar känslor. Och jag älskar det, för där känslor flödar starkt finns ofta stark passion. Och vi hinner aldrig få det särskilt dåligt för vi känner efter så in i Norden hela tiden och ingen av oss kan dölja den minsta känsla för den andre, så är det något som känns fel är det snabbt uppe på tapeten. Men vi har fått träna på att bråka bra, och tränar fortfarande, och kommer nog alltid få träna.

Tänk att man får lära sig så mycket i livet, multiplikationstabellen, periodiska systemet, trafikregler och att reda sås, men INGEN lär en egentligen hur man ska bråka bra. Förutom basala kunskaper som att man inte får slåss, helst inte svära och, och det här är viktigt, ingen annan får någonsin ana att man bråkar. För det är fult att bråka.

Äsch, det är inte alls fult att bråka, men man kan bråka fult. När vi skulle gifta oss gick vi en förberedande kurs "Att leva tillsammans" hette den. Alla borde göra något liknande. Alla borde få chansen att lära sig bråka bra och gå igenom en massa brännande frågor innan man slår sig till ro med någon, för den där ron kan lysa med sin frånvaro och bli en besvikelse.

Hur som, här kommer Elina och Joels bråktips:

-Våga bråka!
-Prata om allt och lägg inte på hög/sopa under mattan, det som göms i snö...ni vet.
-Låt din partner behålla sin värdighet (detta har jag snott från arga snickaren idag, fy vad bra sagt!)
-Gå inte till attack, utan prata hela tiden utifrån dig själv. Ex. Jag känner...då upplever jag... istället för du är så...du gör så... (it's a classic)
-Spring inte ifrån din älskade, eller smäll i dörrar, lämna lägenheten, sov på soffan...våga stanna kvar i det jobbiga
-Är det sent på kvällen, försök att komma till punkten där man tillsammans säger -Jag älskar dig, vi är båda trötta och ser inte klart. Vi får ta det här i morgon. Går inte det. Gå upp, drick ett glas vatten, nyp dig i kinderna, var saklig.
-Var försiktig, du har fått ett hjärta i dina händer att vårda ömt. Man kan aldrig, aldrig ta tillbaka någonting man sagt.
-Var noga med att uttala ordet, the word, FÖRLÅT. Träna, träna, träna om det är svårt för dig. Och fundera på vem som ber om förlåtelse i er relation, är det bara en? Varför det?

Och sen ett extra tillägg angående den berömda frasen bråka inte inför barnen. Jag säger: Barn är inga dumskallar, jag tror att dom kan må sämre av att gå omkring på ett minfält där det pyr ur öronen på mamma och pappa men alla bara ler, än att få höra att den ena är upprörd och besviken för att den andra inte kom hem i tid till middagen. MEN, här måste man vara extra noga med den andres värdighet, samt alltid visa barnet att man blir sams igen. Vi har ibland iscensatt uppgörelser i efterskott, för att barnen ska få höra att mamma och pappa säger förlåt till varandra och kramas och nu är allt bra. Och givetvis hör långt ifrån alla diskussioner hemma i ett barns närvaro. Man får ta det helt enkelt, det hör till föräldrapaketet. Man får lära sig att hålla truten och spara det tills barnen sover.

Har ni några fler tips? Vi kan väl hjälpas åt istället för att gömma oss tänker jag. Jag vill också skriva att om man har det väldigt svårt med konflikthantering bör man söka professionell hjälp. På riktigt. För det är inte så allvarligt som det låter att prata med någon som ser saker och ting objektivt, och det är egentligen för märkligt att så många klarar sig när ingen lärt oss hur vi ska bråka bra.

Hoppas det inte blev för präktigt detta. I så fall kan jag avsluta med att säga att jag tänker läsa mitt eget inlägg och försöka skärpa till mig och lära mig ett och annat av det.

Sov gott!

E

Förkylningens förkylning

Laddar för natten genom att tömma nattygsbordet på ihopknycklade snorpapper och prydligt ställa i ordning survial-kitet: nässpray, alvedon, vatten, läppsalva, strepsil och näsdukar. Jag är så sjuk, så sjuk, så sjuk. Pang sa det, eländiga dagis-bacillusker. Ovan vid att bli såhär däckad. Nu: sova.

E

Och i kväll tar vi tag i

hyllsystemet i kontoret. Vi är trötta som gnuer båda två, men piskar på varandra så gott det går. Vårt stora projekt, som visade sig vara enormt mycket mer komplicerat än vi trott, är idag officiellt slutfört. Vi har öppnat upp en vägg mellan köket och vardagsrummet. Blod svett och tårar har det inneburit för oss och för bror Josef, men nu är det helt klart efter en guldinsats av pappa med listerna i förmiddags. Så befriande det är!

Ps. Tänk er för innan ni renoverar hus och sånt. Man kan stöta på diverse trevliga saker som dubbla plankväggar med spikar så stora att man börjar skratta och ett gammalt gömt skjutdörrssystem i mitten. Man byggde rejält förr i tiden...

Beslutet

Har bestämt mig för att få någonting gjort i lägenheten varenda kväll efter att barnen lagt sig. Nu får det vara slut på att leva i kaos och vänta på heminredningslusten, som lyser med sin frånvaro sedan inbrottet. Vi bara måste komma vidare nu, och få ett hem där vi trivs och där livet fungerar. Igår: satte upp en (!) tavla. I afton: barnkrokar i hallen.

Pust.

EMJ

Har haft en dag med dom här två, vi är som det nya EMD, fast bättre. Här är vi i ett soligt Tåsjön för ett par veckor sedan, idag var vi i ett regnigt Umeå. På bilden har jag en lugn stund i min värsta magkatarrsattack någonsin, idag har jag bara haft lite lätt huvudvärk. Men gänget är det samma, vi är ett grymt gäng!

Lite ledsamt

Inskolningen går oförskämt bra. Nu är det dags att göra Julians dagisbok, med kort och bilder från när han var liten bl.a. Och ledsamt är det, för någon har ju tagit dom ifrån oss. Så nu vill jag be er om hjälp. Samla ihop de bilder ni har på oss, ca tre år bakåt i tiden och gör något av följande:

-Bränn dom på en cd-skiva och lämna/skicka till oss.
-Maila dom till elinasundholm@hotmail.com
-Gör i ordning en mapp på dropbox.se och dela den med elinasundholm@hotmail.com. Har du inte dropbox går det snabbt och lätt att registrera sig om man vill skicka stora mängder foton, filmer eller dyl.

Snälla, ta er lite tid och hjälp oss med detta, för nu måste vi lämna det här inbrottet bakom oss, samla ihop det som finns och gå vidare.

Kram E

Avundsfrisk

Man måste unna varandra goda saker i livet mina vänner, även om man inte har just det själv. Man får gråta, skrika och härja av förtvivlan tycker jag, eller vara så ledsen in i hjärteroten att man knappt orkar prata. Eller både ock eller hur som helst. Men man måste unna varandra goda saker i livet. Glädjas med andra. Annars blir det bittert. Och bittert är det svåraste, mest envisa ogräs som finns. Har man otur blir man aldrig av med det. Det blir som en hinna som man ser hela livet igenom, trots att det från början bara gällde ett område i livet.

Min svägerska har kommit på ett riktigt bra ord "avundsfrisk". Det är när man från hjärtat unnar någon något och samtidigt önskar att man hade det själv. Så kan det vara för oss med pengar just nu. Stabila ekonomier: lunch på stan utan ångest, sparkonto, fancy kläder på barn och vuxna, ett litet hus, impulsinköp och en snygg designstol i hallen. Men vi vet också två saker. Allt har sin tid, en dag kommer det förmodligen inte vara något större problem längre och då dyker det säkert som amen i kyrkan upp ett annat område där vi känner oss maktlösa och trängda. Det är så lätt att stirra sig blind på det man inte har och tro att allt i hela livet skulle vara bra, perfekt, om bara...

Tro mig, jag är väl medveten om att jag sluppit många eländen. Jag är också medveten om att jag på ett sätt borde skämmas som ens tar upp vår ekonomi som exempel på en trängd sådan. Jag har blivit lite rädd för att skriva igen. Och jag har bestämt mig för att göra det ändå. Det är ju trots allt det som är det roliga med bloggen.

E

Nya tider

Vi är hemma. Ca 300 mil i bil avklarade. Trötta. Höstpeppade.

Ikväll grubblar jag på följande: Jag har inga bebisar kvar längre. I morgon börjar Julian på dagis. Han ska ha ryggsäck med extrakläder, halksockar och namnmärkta kläder. Äta mellis, slå sig utan att vi är där, måla med vattenfärger och gå luciatåg. Lära sig fulare ord än hemma, stöpas i former. Jag dööör! Har inte hunnit förbereda mig mentalt, som vanligt... Skjuts in i nästa kapitel.

Gud, ta hand om mina barn! Trösta dom när jag inte är där, krama dom, få dom att känna sig älskade, sedda, speciella och värdefulla. Hjälp dom att våga vara annorlunda, beskydda dom från elakheter och utanförskap. Du måste, du måste, du måste! Amen...

De röda byxorna

Alla verkar börja jobba, komma hem och säga "borta bra men...". Det är slut på semesterdagar, sensommar-rean är i full gång, man börjar ana den där härliga skolstartsstämningen och en längtan efter höstens rutiner. Och vi har inte ens kommit iväg än! Känns ganska konstigt att åka iväg nu, det är ju nu det börjar igen liksom. Men iväg ska vi uppenbarligen. För vi tvättar, städar och grejar i bästa "komma iväg stress-andan". Gör mitt sista arbetspass i morgon och i ottan på onsdag bär det av.

Har ägnat kvällen åt ett par röda chinos som legat i "att sy eller lagas"-väskan allt för länge. Det är Joels och dom påminner oss om en tid då vi hade 13 kilo mer av Joel här hemma. En sjuk Joel. Och jag är så tacksam för att jag får sitta och sprätta, sy in och greja med just dom här röda byxorna. För det är en stor seger som är vunnen i vår familj. Jag är oerhört stolt över min älskade för den prestationen.

Det är lite som när man städar och hittar en låda med gamla dagböcker. Mitt i jäktet fylls man av nostalgi, stannar upp och tappar fart. Tack röda byxorna för det.

E