Det absolut värsta jag vet.

Jag sitter med två datorer påslagna bredvid varandra och ett usb-minne som bara rymmer 2GB och för över filer som en galning. Fram och tillbaka med usb-minnet. Fram och tillbaka med känslorna. För jag är faktiskt inte bara lat och ovillig att lära. För två år sedan hade vi inbrott här, någon gick in i vårt hem och tog min dator (bland annat). Ungefär 1,5 år av bilder som inte blivit säkerhetskopierade försvann. Julians första 1,5 år. Utöver det allt jag gjort i skolan och all övrig bråte man har på en dator. Jag får fortfarande passa mig för att inte ligga och tänka på det här. Passa mig för att inte plåga mig själv genom att tänka i detalj på alla de kort som försvann, klandra mig själv för hur puckad jag var som inte säkerhetskopierat, och om vi bara inte sovit borta den natten, eller installerat ett larm, eller...osv.

Sedan dess har min datorångest varit väldigt hög. Man kan tro att jag skulle bli hysterisk med att spara, dubbelspara, trippelspara. Istället vill jag knappt ta i en dator när det kommer till något annat än att surfa. Jag liksom håller för öronen och skriker AOAOAOAOAOAO inom mig. Och jag gillar inte att hantera varken kamera eller kort, välja vad som ska vara kvar och inte osv. Jag känner att jag i slutänden kommer ställa till det och jag känner ingen tillit till något digitalt system what so ever.

Ja, jag hör att det inte riktigt är sunt. Men som sagt så har jag utfört KBT på mig själv hela kvällen via exponering. För nu har jag fått en ny dator av min pappa och min bror ska ha min gamla till reserv. Han har varit tydligt ohjälpsam och markerat att jag kan föra över filerna och tömma datorn själv. Han är en fantastisk terapeut i det fördolda, andra metoder han använt sig av är att stoppa svettiga strumpor i munnen på mig, picka mig till döds samt hålla mig svajande utför trappräcket. Det är lite oklart vad det resulterat i men någon typ av härdning av det sunda slaget skulle jag tro (samt i och för sig både en släng av fotfobi under tonåren samt bestående höjdskräck...)

Well, well. Nu är det gjort, det tog några timmar, jag fick bara ett utbrott på Joel (den enda som fanns i närheten) och svor inte en enda gång, varken inombords eller utombords. Brorsan, your computer is tömd!

Kanske, kanske jag försöker mig på att börja sortera upp bilder så smått igen. Oordningen börjar från och med september 2005. Pust.

E