Det är inte alla som har privilegiet att leva ihop med min man. Bara jag faktiskt. När vi var ute och åt på Teatercaféet på vår bröllopsdag ville han prata allvar om denna blogg. Han tycker jag ska satsa mer, han tror på mig och han tror på den här bloggen. Att den kan få betyda något för någon, på riktigt. Det hoppas jag med, har aldrig haft som mål att skriva enbart för att roa mig själv och eventuellt min älskade mor som går in och kikar på bloggen 6 gånger om dagen och tycker den är såå bra, vad jag än skriver. (Jag älskar dig mamma, vill bli mer som du)
Vi pratade fram och tillbaks och jag kunde konstatera två faktorer som får mig att dra mig för att blogga.
1. Dagbokspaniken. Vet att jag nämnt den förut, den sitter i sedan barnsben och har att göra med mina perfektionist/duktig flicka-drag. Den går ut på att man måste skriva om allt som hänt, i rätt ordning, och har man missat något ligger man efter = IG. Då måste man skriva ikapp innan man kan skriva om något helt annat. Ett vanligt förekommande fenomen inom framförallt det kvinnliga släktet.
2. Bildbevispaniken. Går ut på att man måste ha bilder för att kunna berätta om något, annars blir det inte roligt att läsa. Dessutom får man inte glömma en händelse/person för då kan berörda personer bli hemskt ledsna och sårade. Här har ni ett exempel på min aldrig-göra-någon-besviken-åkomma, också något jag dras med sedan barnsben.
Så, nu ska ni få reda på vad detta, från och med nu, inte är för en slags blogg: Detta är ingen dagboksblogg där ni får läsa om allt som vi gör och allt som händer omkring oss, det måste förövrigt bli rätt tröttsamt för er att läsa om. Detta är inte heller någon bildbevisblogg, där de händelser/personer som inte finns med på kort inte är viktiga.
Nu släpper jag de kraven och börjar blogga om allt och inget som faller mig in. Förhoppningsvis resulterar detta i en mer frekvent uppdatering av bloggen (tycker själv att det är så fasligt tråkigt när man besöker en blogg man tycker om en-två gånger om dagen och möts av samma rubrik dag efter dag, vecka efter vecka.) Vi får väll se hur det går med mina ambitioner. Och lugn alla släktingar och vänner, självklart blir det mycket Milly, bilder och vardagsprat, jag älskar ju allt det!
Vad tror ni, blir det bättre så?
Nä, återgång till tvätt, disk och såsmåningom mys med Englandsfamiljen väntar.
Glad fredag, det är så underbart med fredagar!
Elina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
elina, det låter underbart och spännande! bra insikter. jag kommer nyfiket följa fortsättningen.. kram från mig!
Attagirl! Glad över dig och er... Kram, h
Det låter ju hur bra som helst. Din blogg är en av mina absoluta favoriter och jag blir alltid glad av att läsa den! Vi har extremt olika livsstilar, men du verkar leva ditt liv precis som du vill och det borde alla göra!
Hej
Tänkte att det är lite fegt att hålla på och läsa din blogg och aldrig ge någon kommentar, så den kommer här. Jag tycker du är sjukt duktig på att formulera dig och jag njuter av att läsa det du skriver. Sedan är det roligt att få veta lite om er oxå!
Det där med "det är mycket nu, för moderhjärtat" tyckte jag var så klockren formulering som jag gått och sugit på.
Du skall få ett citat tillbaka av mig som visserligen inte är mitt eget men bra ändå, ta till dig det:
"Här går jag - och bara duger!"
som du märker är jag ingen bloggare så namnet fattade jag inte var jag skulle skriva men det var jag, Lillemormamman i Karlstad som gav mig till känna!
Härligt jobbat Joel o Elina!! (bra initiativ)
Fortsätt räkna in mig bland dina/era dagliga bloggläsare =)
Kram M.
jag älskar eran blogg, keep it up!
Tack för era kommentarer fina bloggläsare, kul att ni finns kvar!
Kramar Elina
hejhej!
idag var jag på ica maxi. det var tydligen elina och milly också. fast jag stod i ett samtal med såpass mycket innehåll att jag inte kunde ditcha min vän för att kila fram till er och säga hej. men ändå. jag såg er. lite som storebror, fast på ett trivsamt och inte alls övervakande sätt :)
ha det gott!
/annelie
Hihi :) Ja, om du vill ha lite överflödsinformation så skulle vi bara in och köpa lite mjölk och sen få skjuts hem med Joel. Men det hela drog ut på tiden i evinnerlighet för vi hade ingen femma till vagnen som jag var tvungen att ha för Millys skull, fick stå i kö till kundtjänst och ta ut en femma, hämta en sjukt bångstyrig vagn, och sedan kom jag på en massa andra grejer jag behövde, men fick stå och räkna på fingrarna i butiken för att pengarna skulle räcka (blev en filbunke för mycket, som jag hade haft råd med om dom bara haft en sådan där vagngrejsimoj i kundtjänst) osv, osv. Så, det kanske var tur att din vän uppehöll dig, annars hade du fått höra hela den här storyn fast i en LÅNG version :)
Kram /E
Skicka en kommentar